Jag var på semester på västkusten. Jag hade varit i området flera gånger. Så jag kände mig frimodig att ta en träningsrunda. Tog ut riktning och kände att själva rutten var klar. Sprang iväg. Men inser efter att tag, borde varit hemma nu, inte kände igen mig. Men det är ju enkelt. Bara kolla i mobilens GPS. Bara det att batteriet började ta slut. Och det gjorde det. Helt borta liksom. Det var en mindre go upplevelse.
Jag kom fram till ett hus. Som tur var man hemma. En kvinna inser vart jag ”hörde hemma” och erbjuder sig att köra mig hem. Så säger hon ”vilken tur du har. Det är bara jag som är nykter och kan köra dig hem”.
Man kan tro sig springa rätt i livet men så händer det något. Man gör helt enkelt ett felval. Så är man vilse. Det sämsta man kan göra då är att ha en attityd av ”kan själv”. Möjligen klarar du det. Men var aldrig sämre än att du kan be om hjälp. För det är inte lätt att hitta rätt i sin vilsenhet. När jag stod och dividerade lite med kvinnan hur jag skulle hitta rätt väg så var det svårt att se klart. Att förstå vägen. Till slut säger hon ”jag kör hem dig”. Hon insåg vad jag behövde. Jag valde att sätta mig i bilen och låta mig hjälpas.
Som tur var hon nykter och kunde hjälpa. För mig blev det en bild av hur vi, som omgivning, behöver vara ”nyktra”. Jag tror du förstår bilden. Att vi är i ett läge att vi kan och vill hjälpa. Kvinnan var inte i ett läge där hon gjorde ner mig. Hon såg hur läget var. Ödmjukt hjälpte hon mig. På något sätt beskriver det hur vi bör vara.
Vilsenhet är så mycket mer än att bara komma bort. Det skaver på självförtroendet. Även på modet. Det gör att frimodigheten får sig en törn.
Tänk att när vi människor har en attityd av att lyfta och hjälpa varandra så frigör det så mycket gott. Ett val vi kan göra. Kvinnan hade valt att vara nykter. Det rädda mig. Du och jag kan välja ett sätt att leva som kan välsigna andra. Det är ett inte så dumt sätt att leva.
Pedher´s blogg 