Jag satt i ett sammanträde i går kväll. Rummet inte det minsta men i jämförelse med annat inte heller så stort. Ganska litet faktiskt.
Vi satt i vårt missionsråd. Förde samtal om olika satsningar vi har utöver vår värld.
En stunden var vi i Afrika för att nästa stund vara någon helt annanstans på jorden.
Det var det lilla rummets vida utblick.
Tänk vad ett samtal kan göra. Tänk vad en tanke kan föra oss. Så fascinerande.
Mitt arbete handlar ju mycket om det också. Ett ”nu” här och nu som i sin förlängning är utöver vår jord. Där ett överskott blir möjligt för att hjälpa någon kanske på andra sidan jordklotet.
Ett rum begränsas av dess väggar. En tanke begränsas (möjligen av ”omöjlighetstänk”) inte av några väggar. Tanken för oss ut i en värld som ligger utanför rummets omöjlighet.
Jag kan bli så upprymd av att höra andra som visar på vad dom brinner för. Dessa brinnande själar gör underverk innan tanken bli verklighet. För dom skapar en förutsättning för att det blir möjligt. Den som tvekar kan bli övertygad och tändas för en sak bara för att en entusiastisk person har talat.
Att sitta i ett litet rum och sträcka sig långt bortom dess väggar är en fantastisk resa. Att få se möjligheten att hjälpa någon flera hundra mil bort. Det är stort. Man får liksom vingar på något sätt.
Liksom rummet begränsas av dess väggar så kan våra möjligheter begränsas av våra tankar att det är omöjligt. Så har vi redan i tänket stängt dörren till möjlighet.
”Allt är möjligt för den som tror”
Det är det som spränger det lilla rummets begränsningar på samma sätt som det spränger tankehinder.
Våra tankar om att ”det går nog inte” behöver bytas ut till att ”det går nog”. Då skapar vi förutsättningar till underverk. En utmaning som lockar. Åtminstone mig.


Mörkret sänker sig tidigare och tidigare på kvällarna. Det märks klart att vi är på väg in i hösten. Augusti går mot sitt slut och september tar sin början. Det är på ett sätt vemodigt. Men samtidigt är det vackert. Ljusen börjar tändas i fönstren. På ett sätt så känns det som att allt går ner i tempo. Ja, inte om man tittar på jobbet. Denna höst blir lite extra med 25-årsjubileum bl.a.
Jag vet ju inte hur du känner just nu. Hösten är ju kanske en jobbig tid. Det är långt kvar till en ny vår. Att allt går ner i tempo är ju i och för sig nog inte sant. Men att naturen bromsar in är tydligt. Snart gulnar bladen och faller till marken. Det påminner oss om att vi också behöver bromsa in för att vila. Vilan leder till att vi skjuter nya skott. Den tid som kommer nu med den höga luften är något jag uppskattar. Eftersom jag har astma så blir det lite enklare att andas. Och den sköna luften gör naturen så klar på något sätt. Kanske är det ändå en resa i höst som gör att denna höst känns så extra skön. Då jag ska få åka till Tanzania igen. När man har en sådan resa till värmen att se fram emot gör ju allt så mycket lättare.
I går hade vi butiken öppen som vanligt. Jag fick ett samtal med en kund som ville se på en leksak vi hade i vår monter. Det var en liten kille som var glass försäljare. Då berättar han att han hade nästan en identisk sådan när han var barn. Den hade han tyckt så mycket om. Han hade under många år letat efter en sådan. Och där stod den. Han sa att han hade gåshud. Priset hade ingen betydelse. Han var klart berörd. När jag skruvade upp fjädern och ekipaget åkte iväg var det så häftigt. Visst är det märkligt hur vi kan reagera. Att något som berör oss gör att vi får gåshud. I hans fall något som relaterade 35 år tillbaka i tiden. Jag tror du vet precis vad jag pratar om. Vi har nog alla varit med om det på något sätt någon gång. Det känns som om man är med om det en gång till. En påminnelse påverkar hela vår kropp. En tanke och upplevelse berör oss så att håret reser sig på oss. Det är rätt häftigt tycker jag. När jag är med om det på jobbet som igår händer det något inom mig också. När jag får del av hans berättelse blir jag så glad. Det är en av alla saker på mitt jobb som gör att jag gillar det så mycket. Det ger en större mening med jobbet. Man blir så glad för deras skull. Att det sen är en gåva och pengarna går till att hjälpa en behövande blir ännu bättre. Inte konstigt att man får lite gåshud då….