Författare: pedherskoog

En man som passerat sina dryga 55 år. Arbetar som butikschef i Pingstkyrkans secondhand i Eskilstuna. Började mitt arbetsliv som undersköterska i Laxå och Örebro. Senare blev jag pastor och arbetat inom Pingströrelsen under 20 år. Efter det blev det ca 3 år på re:form i Örebro som verksamhetsledare. Efter det blev det Erikshjälpen i Örebro, Norrköping och Jönköping. Men, nu är det Pingstkyrkans Secondhand som samarbetar med PMU Secondhand för mig.
Publicerat den

Varför hittar man ingen rastplats när man behöver en?

I går åkte jag hem från Dalarna efter några dagar i detta vackra landskap. Nu är jag ju född i Ludvika och bott o Dalarna under några år. Inte konstigt att jag känner mig lite grann av dalmas. Konstigt vore väl annars.

När vi styr bilen hemåt bestämmer vi oss för att hitta en rastplats efter Ludvika. Det var ju dags för förmiddagskaffe. Tror ni att det då dök upp en rastplats? Inte då. Varför kommer dom inte när man behöver dom.

Är det inte så i verkliga livet också? När man väl behöver rasten och andrummet så finns den inte där. Ibland vill man och önskar spela fram tiden för man vill komma fortare fram.

Men vi behöver verkligen hitta våra rastplatser i livet. Tillfällen av andrum. Allt för många har så svårt att kunna säga nej när almanackan inte är fulltecknad. Är det något jag lärt mig genom åren är att även en tom ruta i almanackan är viktig. Kalla den för återhämtning. Kalla den för ”den viktigaste stunden i veckan”. Kalla den för vad du vill. Ha bara inte dåligt samvete för den. För vem vet vad den tomma rutan verkligen betyder. Vem vet om den är just tom eller fylld av ett bokat möte? Bara du och ingen annan behöver veta det.

Så varför hittar man ingen rastplats i livet? Kanske just därför att man glömt bort hur man gör för att hitta en. Att man känner sig så viktig att man inte anser sig ha tid med en rastplats. Vad vet jag. Kanske det är dags att tänka om.

Hur gick det med vårt sökande efter en rastplats? Vi hittade en skogsväg som vi stannade på. Blev hur bra som helst. Jag fick mitt kaffe och vi fick sträcka på benen en stund. Sen gick resten av färden mycket lättare……..

Publicerat den

Ett förfallet minne…

Den här veckan har jag letar efter mina rötter. Inte i släktforskning men i platser där jag bott. Jag har haft som mål denna sommar att besöka dom två platser jag växte upp på under mina första 6 levnadsår.

Söderbärke och Hede. 

Denna resa har inneburit både glädje och sorg. Om man tar sorgen först. Att se ett hus man bott i helt och hållet förfaller är inte speciellt roligt. När minnen spelas upp och huset är dödförklarat känns det knepigt. Så var det sagt. 

När jag föddes bodde mina föräldrar i Söderbärke i Dalarna. Jag var mellan 0-3 år gammal. Man kan inte ha så många minnen från den tiden. Men några har jag faktiskt. Mycket tydligt. Jag var med Algot i skogen med hans häst och drog timmer. Jag kan beskriva hur huset såg ut inuti. Tex. 

 Mitt andra hem är detta hus. Håller på att förfalla. När jag går här minns jag många händelser. Jag är mellan 3-6 år. Här gjorde min pappa den stora snöhögen. Grusgården som är igenväxt var ”mycket större” när jag var liten. Brandkåren kom och släkte en gräsbrand. Håkan hette min kompis. Presenten jag fick när jag flyttade har jag kvar än. När jag kom dit i början av denna vecka så var det första gången på över 40 år vad jag kan minnas. I sig var det en upplevelse att gör. 

 Jag letade upp min lekskola som låg en bit in i skogen. När jag kommer dit så finns det två hus att välja mellan. Då minns jag tydligt att huset hade brun fasad av trä. 

Om så minnenas hus förfaller så var det en fantastisk upplevelse i minnesresan.  Jag är så överraskad över att jag kommer ihåg massa saker från så tidiga år.  Detaljer som visar sig stämma. Tänk att man kan ha det med sig från så unga år.  

Det lär mig minst två saker. 1 Ett barns första år sätter också spår i livet. 2 Hur viktiga är inte dom första åren att dom blir bra för ett barn. 

Visst hade jag velat gått in i ”mina’ hus. Men det fick räcka med att många livsscener spelades upp igen i mitt minne. Kanske är det själva resans bästa ingrediens. Att få leva dom på  ett sätt igen. 

Publicerat den

Det chatt(R)ande folket

För någon dag sedan gick jag i affären. Såg en tjej stirrande i som mobil. Jag anade att hon chattat med någon. Sms eller något annat socialt media. 

Så helt plötsligt så ler hon stort. Såg så härligt ut. Du har säkert sett dom. Det leende folk som stirrar på sina mobiler. Tycker det ser så gott ut. 

Det berättar något om vad som händer. Man står och chattar med någon. Samtalet flödar genom text. Så skriver motparten något som gör att läsaren reagerar. Med ett leende, lite fnitter eller tom ett skratt. Man skulle gärna vilja veta vad don skrivs, vad samtalet handlar om och varför det verkar påverkar till en reaktion. 

Ett är säkert, det är mer än bara skrivande. Det är mer än bara ett läsande. Det är djupare än så. Det är ett samtal som berör. Ett samtal som, fast det bara är text, innebär att man ”hör” varandras röster. Varandras nyanser i rösten. Som om vederbörande står intill och viskar det i örat. 

Det chatt(R)ande folket lever nära varandra trots milslångt avstånd. 

Se dig omkring. Många gör det. Ung som gammal. Man som kvinna. Se. Dom ler. För dom för ett samtal som berör. Trots det bara är text. Trots det är via denna, för många, ‘hemska’ mobilerna som tar för mycket tid av ‘annan’ gemenskap. 

Publicerat den

Vi kan ändras i utseende men rösten består…..

Är på resande fot i Dalarna. Reser till platser jag växte upp på när jag var barn. 

Första dagen hamnade vi i Söderbärke. Vi hälsade på hos några gamla vänner. Man kan konstatera att vi ändrar oss efter åren. Alla blir vi äldre. Utseendet ändrar sig i takt vi blir äldre. 

Så sitter jag på deras uteplats. Hör bara röster från köket. Det slår mig att rösterna har inte ändrats nämnvärt. Det var som sist vi möttes för flera år sedan. 

Det finns något i rösten som är som ett fingeravtryck. Rösten avslöjar trots att utseendet ändrats. Tänk att rösten oftast inte förändras i någon större utsträckning. Det väcker minnen och tar oss tillbaka till forna tider. 

Att man inte träffats på många år behöver inte betyda att man tappat anknytningspunkten. Det är på något sätt att man tar upp tråden där man släpte den sist. På något sätt vittnar det om sann vänskap. 

Dessa dagar påminns jag om att rösten berättar mer om personen än dess utseende på något sätt. Rösten kan berätta vem som ringer även om vederbörande inte presenterar sig direkt. Du påmins säkert om lända människor vars röst lever kvar fast vederbörande åldrats och ändrar utseende. Varje röst har något som kännetecknar den. Ett knarr, ett visst sjungande, dialekten, skrattet, sättet att prata osv. 

Röster är intressanta. Dom kan låta uppmuntrande eller som sju svåra år ligger över vederbörande.  Vissa röster vill vi gärna höra. Dom ligger närmare hjärtat på något vis. Man berörs extra när dom pratar. Det inte bara är en persons personliga avtryck. Det sätter avtryck i oss också. 

Vi kan ändras mycket i utseende men väldigt ofta låter vår röst lika dant. 

Publicerat den

Vem äger vem?

Satt och pratade lite om företag…… Chokladen jag gillar trodde ju jag ägdes av marabou. Inte då. Mondelez äger den. Ja, inte när jag köpt den. För då är den min. Bara min. Så dä så.

Så ser man hur skalbolagen köper upp, äger och säljer. Stora statliga företag får inte ha monopol. Så då säljs dom i olika delar.  Telia Sonera är ett exempel. Telia säljs ut. Nätet för sig och trafiken för sig. Men likväl ägs dom av varandra i alla fall. Nätet ägs av skanova. Vem äger skanova? Jo, av Telia Sonera.

Många småföretag köps upp av stora drakar. Hur bra är det?

Så vem äger vem?

Det som gör mig illa det är när jag läser om hur människor äger andra människor till slavar. Där fattiga människor får sätta sina liv i pant för att dom har inget annat. Arbetsslavar. Likadant när man ser att någon har förslavat någon annan som sin sexslav. Eller som man pratar om idag. Vem äger tiggarna? Är den någon som är deras slavdrivare eller för dom det för sin egen skull? Så kan vi räkna upp det ena fallet efter det andra.

Företag kan man äga men man kan aldrig äga en annan människa. Jag skulle vilka skrika ut till alla som anser sig ha rätt att äga en slav, till alla som anser sig  att äga en sexslav, till alla som utnyttjar en människa att tigga och till alla som på något sätt anser sig ha rätt att äga en annan människa – släpp fångarna loss. I detta sammanhang borde polis och åklagare verkligen få mycket resurser att arbeta med. Är rädd för att materiel stöld och åverkan får större uppmärksamhet och värdering. När det egentligen borde vara precis tvärt om. Vad är en stulen sak mot en stulen människa? Ingenting. En människa är och kommer alltid att ha ett mycket större värde än någon sak på jorden. Hur högt man än anser sig kunna värdera än pryl. Människan har alltid ett ovärderligt högt värde. Tänk om vi kunde förstå det.

Så vem äger vem? Ja en människa kan i alla fall inte äga någon annan människa. Det borde FN, EU, USA , Unicef, röda korset, kyrkor och samfund, biståndsorganisationer, du och jag mfl mfl mfl göra allt vi kan för att ändra på. Släpp fångarna loss!!!!

Publicerat den

Kaffestunden

 Man brukar ju säga att morgonstund har guld i mun. Jag skulle kunna säga att kaffestunden har guld i mun. Det är ju för mig en stund då jag stannar upp. Mitt emellan strykningen, städningen, disken och typ alla göra-stunder.
Att ha något tilltugg till kaffet hör inte till vanligheten precis. För mig räcker en slät kopp. Samtidigt jag kollar tidningsnyheterna eller löser några rader i en bok.

Tror vi behöver dom där stunderna. För dig kanske det är te, en god dricka eller något annat som släcker din törst. En stund med en bok eller bara lägga huvudet på kudden fem minuter.

En arbetsdag har denna stund sin givna plats och tidpunkt. Nu när det är semester kan den ju bli precis när som helst (och hur mycket som helst höll jag på att skriva). Det är ju det som är så skönt med semester.

Det ända som nog kan slå denna stund är när man blir bjuden på den och slipper göra den själv 😊

Så jag dricker väl ur denna kopp så jag snart kan ladda för en ny. 😄

Publicerat den

Söndagstankar – nåd över allt förnuft 

Den här veckan har jag gått och sjungit på en refräng. Gång på gång har den liksom bara kommit på mina läppar och i min tanke. En lite gammal visa av Nils F Nygren. Somliga kan den utan och innan. Andra visste inte ens att den fanns. Så gammal är den.

”Nåd över allt förnuft, nåd över alla gränser, allting den överglänser, nåden som Herren ger”

”Kan hända du tänkte när en gång du kom och lämnade allt i Guds hand: jag stannar för evigt, o Herre hos dig, du ger mig trots synder och band:”

”Nåd över allt förnuft….”

”Kan hända du tänker att lämna din Gud: Det kan aldrig mer bli som förr. Förvånad du ser, fast du brutit hans bud och just tänker stänga din dörr:”

”Nåd över allt förnuft…”

”Jag prövat min Herres barmhärtighet här månghundrade gånger jag tror, och själv ska du finna när ångest tär och synden känns nattsvart och stor:”

”Nåd över allt förnuft…”

Denna strof beskriver så oändligt stort vad nåden är och rymmer. Den mäter sig inte med vår begreppsvärld vem och hur nåden delas ut. Den har inga hållhakar. Ingen dold text. Inget omöjligt finstilt som man inte har en möjlighet att uppfylla. Den ges där den behövs som allra mest. Den ges till den som vänder sig till Gud som kan ge den.

Över allt förnuft. Det är nog här nåden visar sig från sin allra bästa sida. När vi människor ger nåd blandar vi in förnuftet. Vi sätter upp regler och paragrafer. Vi dikterar vilkor som måste uppfyllas innan en möjlig nåd kan erbjudas.

Nej, nåd handlar inte om förnuft. Nåd handlar om, just det, nåd. Att lämna bakom vad det än är och förlåta. Förlåta och gå vidare. Som om det som förenaledde situationen inte fanns längre.

Ord som hjälper oss att förstå nåden bättre skulle kunna vara: amnesti, efterskänkande av straff, mildring i straff; barmhärtigt bemötande, förskoning, förbarmande, förlåtelse, mildhet.

I vår relation till Gud är denna nåd oumbärlig. Vi behöver få del av denna nåd för att kunna få den avgörande förlåtelsen som bär oss in i en gemenskap med Gud. Här är ingen olik någon annan. Alla är vi oerhört beroende av samma nåd och förlåtelse. Det borde genomsyra vår hållning mot varandra också. Vi har alla, på,olika sätt, gjort något som ställt oss åt sidan för Gud. Men genom samma nåd får vi nåden att dela gemenskap med Gud. Stort.

När vi läser bönen fader vår ser vi djupet i detta. »Och förlåt oss våra skulder, såsom ock vi förlåta dem oss skyldiga äro.» I den bönen lär Jesus oss, att vi får förlåtelse av Gud endast i den utsträckning vi förlåter andra. Och kanske är det just denna begränsing förlåtelse och nåden har. Trots att jag menade tidigare att den ges utan gräns. När vi inser att vi själva är i så stort beroende av av förlåtelse borde det ge oss kraft att förlåta vi också. Påminns om mannen i Bibeln som efterskänktes en enorm skuld. Han gick lättad därifrån. Han var däremot inte beredd att efterskänka en mycket mindre skuld till den som var i skuld till honom. (Matt 18:21-35)  Det är väl så vi ofta handlar, vi människor. Att förlåta kan vara något väldigt svårt. Men nåden täcker det. Där finns kraften att kunna förlåta.

Nåden får vi när det gått snett. Nåden får vi när något gått sönder. För att kunna gå vidare. Kanske börja om. Nåden får vi för att kunna göra allt bättre från den stund nåden gavs. Att inte göra om samma misstag. Att kunna våga leva en gång till. Att våga närma oss Gud igen. Att få livsanden tillbaka på något sätt.

Nåd är just nåd över allt förnuft. Nåd går över alla gränser. Nåden överglänser allt som ”missglänser” i våra liv. Det är den nåd Herren ger.

 

‭‭Romarbrevet‬ ‭5:20-21‬ 20‬‬ ”….Men där synden blev större, där överflödade nåden ännu mer, 21 för att, liksom synden fick herravälde genom döden, också nåden skulle få herravälde genom rättfärdigheten, som leder till evigt liv genom Jesus Kristus, vår Herre.

Publicerat den

Vi har inte ens tid med vanliga värktabletter….

”Nu lanseras Alvedon Novum – som vanlig Alvedon, fast snabbare”

Har du sett reklamen? Nu räcker det inte med vanliga tabletter. Nu ska värken gå över snabbt. Är det inte lite symtomatiskt för vår tid?

Vi har liksom inte tid att vänta. Darra man inte iväg när trafikljuset just slår om till grönt blir vi irriterade. Det fula är ju för hela friden till för att göra oss startklara så fort det blir grönt, juuuu. När någon går onödigt sakta över övergångsstället…. så onödigt att använda tiden till sådant när man kan vara mer effektiv. Mailet kommer inte fram direkt. Googlingen tar för lång tid fast den gav kanske 153247 träffar att utforska. Och nu, vem har tid att vänta på att huvudvärken ska gå över på 40 min när det kan ta typ 20? Vår tid är dom snabba klippens tid.

Då är det underbart att läsa Tomas Sjödins böcker. Dom andas något motsatt. Läser hans bok ”Det är mycket man inte måste”. Vill minnas att jag även läst något om att bara få gå och skrota lite. Det ger oss så mycket. Läste en krönika med rubriken ”Skogen är ledig” (lite kul titel). Där skriver han bla annat: ”Resan hade sällan något mål. Själva åkandet var meningen” En kommentar som andas ”det får ta den tid det tar och vi får se vart vi hamnar”. Vi behöver tider av att ingenting göra. Vi behöver tider där vi låter saker och ting ta tid. Vi behöver det i vår otålighet. Att få vakna utan att klockan säger at vi måste vakna. Då kan vi vakna tidigare än vanligt och ändå vara glad för det. Då kan frukoststunden som tog lite väl lång tid, så att det blev dags för förmiddagskaffet direkt, inte bli en börda. Utan snarare något välbefinnande befriande. 

För några år sedan var jag på blomsterauktionen i Keukenhof i Holland. Där kom tulpanvagnarna in på löpande band. Uppköparna väntade ut varandra så länge dom vågade innan dom tryckte på knappen för att ge signal om att dom köpte det partiet blommor. Allt handlade om att göra snabba klipp. Fullt fokus. Långt ifrån den andan att ”det finns mycket man inte måste”. 

Jag har semester – det är mycket man inte behöver göra. 

Publicerat den

En kväll på min gård….

Att sitta en vanlig torsdagskväll en sommardag då klockan närmar sig 21:30 är inte så fel. Det är inte mörkt. Lite småkyligt kanske men ändå. Har precis avnjutit lite god lax med potatis. Chili explosion sätter lite fart på laxen. Så kan jag njuta kvällen med en liten chokladbit på maten. 

Detta går väl inte att jämföra med Greklands vackra små byar nära havet. Eller vackra promenadstråk vid Turkiets kust. Eller vad man nu kan vilja eventuellt jämföra med

Men för mig duger den svenska sommarkvällen väldigt bra. För många är det ju knasigt med att solen inte går ner förrän så sent på kvällen. Dessa kvällar väger upp vintermörkret med råge. 

Så jag måste säga att sitta en kväll på min gård är inte alls så fel.

Publicerat den

Att hitta sina rötter…..

Att släktforska har aldrig tilltalat mig direkt. Att se tillbaka på vilka anförvanterna är har räckt med morfars far typ. Visserligen en spännande resa man gör om man kommer långt tillbaka i tiden. Om man kör fast blir det väl ett litet antklimax. 

Nä, släktforskning har aldrig fångat mitt intresse. Kommer ihåg en kompis pappa som var mycket exalterad i sin släktforskning. Han berättade och visade och berättade och visade hur sitt släktträd såg ut. Och där stod  jag och försökte verka intresserad. För inte vågade jag avbryta honom. 

Men tydligen börjat något av detta att veta om hur min historia har varit. Denna somnar ska jag försöka besöka dom platser jag bodde på som litet barn. Det började i vintras. Jag satt och googlade på Google earth. Till min förvåning hittade jag det hus ute på landet vi bodde i när jag var tre till sex år. Det väckte en längtan att få åka till dessa platser en gång till. 

Ska bli roligt att se hur liten gården i verkligheten är. Den gård som jag minns min pappa öste upp en jääääääätttte stor snöhög där vi åkte pulka. På Google Earth ser den verkligen inte så stor som jag minns den. 

Detta är ju långt ifrån släktforskning. Har bara med min egen egocentriska lilla värld att göra. Men det har väl med åldern att göra. Efter 40 kanske man är mer benägen att vilja påminnas om det som varit. 

Hur det än är med släktforskning eller inte ställer vi nog alla frågan ”vart kommer vi ifrån och vart är vi på väg?” På minns om en liten rad i Bibeln som lyder så här: ”vi har vårt ursprung i Gud”. Det finns en lite visa som förklarar detta på ett enklare sätt. Texten är en litet samtal mellan mamma och lille Ole. ”Mamma, vart fanns jag innan jag kom in i din mage?” ”Lille Ole , du fanns i Guds tanke” svarar mamma Ole i sången. För mig har den ”släktforskningen” räckt. Inte för att på något sätt vara ointresserad av mina släktrötter och hela min släkt. Uppskattar varje kontakt jag har med er. Verkligen. Har blivit med åren lite mer pga Facebook mm. Uppskattar det verkligen. Att veta dock att mina rötter går så långt tillbaka utan att forska om det är skönt. En tillit som heter duga. 

Återkommer med min nostalgirunda senare i sommar.