Igår vandrade jag i Tiveden med Maria och Urban. En fantastisk dag som gick över stock och sten. Upp och ner. Förundrad över hur olika Guds natur kan vara.
Ena stunden en udde ut i en sjö. Där vinden tar i och fladdrar i håret. Ja inte i mitt då så klart men ändå.
Nästa gång märkliga stenformationer som gör att man undrar hur kul skaparen har haft det
Rötter som blev som trappsteg eller snubbelöglor. Träd som möjligen kunde byggas om till harpa
Att sen få upptäcka återigen en solnedgång som varje kväll påminner om hur skön Guds natur är blir ju pricken över i.
Det är fantastiskt att vi har denna möjlighet att röra oss så fritt i naturen i vårt land. Det är en ynnest. Kanske har pandemin hjälpt oss att återupptäcka den. Det var många som var ute och vandrade.
Jag tror inte pandemin kom för att vi skulle komma ut mer. Men inget ont som inte har något gott med sig. Naturen är ett av de sätt som Gud talar till oss på. Det är som vinden i trädkronorna viskar sitt budskap. Det är som att det porlande vattnet brister ut insett halleluja. Det som att solens återspeglingen i vattnets yta speglar Guds närvarande existens. Jag tänker att det språket kommer fler och fler upptäcka när man vandrar ute i naturen.
Jag tänker mig att Gud gav oss denna vackra jord för att påminna om hans storhet men också på hans möjligheter. Denna intelligens som ligger bakom skapelsens kraft. Den påminner om Guds möjligheter. Inte bara till ett mäktigt skapande av en jord. Men också skapande i våra liv och situationer. På samma sätt som Guds skapande ord som ”varde” öppnade kraften för en ny jord kan hans ”varde” skapa något i ditt liv.
Kanske har du något som du skulle behöva att Gud sa sitt ”varde” över. Där Guds skapande ord fick förändra och förvandla. Idag ber jag vår Herre att han ska säga sitt ”varde” över ditt liv och behov.
