Tuppfäktning 

Sitter och tittar på hockey. Fast ibland undrar jag om det är tuppfäktning jag tittar på. Det ska markeras. Det ska gruffas. Det ska snackas. Psykas och så lite diving. Filma till sig en fördel. Det är lite typisk herrsport. 

Är väl bara herrfotboll som är bättre på att spela teater. 

Mitt i allt detta finns det några domare. Dom verkar mer vara personer som ska hjälpa till att reda ut sandlådebråken. 

När väl tuppfäktningen uteblir är det dock en trevlig hockeymatch. 

När man ser på damhandboll och när damer spelar fotboll blir det smycket mer finlir utan detta fäktande. 

Funderat på varför killar ska behöva tuppfäktas så mycket i sport. Lite töntigt tycker jag. Hittar ingen bra förklaring. Möjligen att herrar gärna vill hävda sig. Att när dom har svårt att lyckas tar dom till töntiga sätt att dölja det. 

Ja ja. Lite töntigt är det allt. När man sen hör alla försök att förklara och försvara det blir det inte mindre töntigt. Jag tycker det skulle vara så mycket bättre om dom spelade hockey än all denna tuppfäktning. 

Maktlöshet

I mötet med olika livsöden kan jag känna mig så maktlös. Berättelser som berör. Öden jag skulle vilja se en lösning på. Livsresor jag skulle önska sett annorlunda ut. 

Skulle tro att du funderar på samma sätt som jag. Åt samma håll åtminstone. Tänk om man kunde hitta lösningen. Tänk om man hade formeln för lösningen. Kunde liksom trolla fram förändringen. Tänk om man kunde ha nycklarna till lösningarna. 

Det känns så frustrerande ibland. Nog för att man kan vara till rätt så stor hjälp bara genom att lyssna. Minns ju själavårdssamtal där jag knappt sagt ett ord. Konfidenten säger ändå ”tack, du har sagt mig allt”-typ. 

Maktlöshet kan leda oss till hopplöshet. Ett tillstånd där vi till slut kan ge upp. Det är väl här jag finner vägkorsningen. Valet som kan få avgörande betydelse. Brytpunkten till en dubbel utgång. 

För jag har svårt att se att det är kört. Svårt att vilja ge upp. Jag vill tro och hoppas ända till slutet , om det nu finns ett slut. Ge det en chans till. Tro på att det finns ännu en väg fast det ser ut som vägarna är slut. 

Jag vill tro att det ligger just i min tro. Min tro på en högra makt. En makt som faktiskt står över maktlöshet. För mig är det tron på Gud. Därför kan jag, mitt i min känsla av maktlöshet, känna att hoppet tilltar igen. Jag börjar skönja en utväg och möjlighet. Det sker genom suckar och böner till Gud. Först kommer det en strimma av hopp och tillit. Kanske får man nöja sig just med en strimma av hopp. Så får det tillta senare. Men det fina med denna strimma är att det ger lite hopp. Hopp som tilltar. 

I den sucken till Gud ökar hoppet och maktlösheten får dra sig tillbaka. 

I min bön denna dag suckar jag i min bön till Gud för alla dom jag mött sista tiden som känner dig maktlösa. Där problem och bekymmer tagit över. Där hopplöshet råder. Jag har inte lösningen men jag går gärna till den Gud jag vet klarar det bättre än jag själv. 

Det ger mig hopp inför framtiden att förhållanden vi står maktlösa inför löser sig på förunderliga sätt. Det vill jag tro. Det vill jag hoppas på. Det vill jag leva med.  

Lakritsdagen

Idag är det en stor dag. Det är lakritsdagen.


Alltså lakrits. Det är gott det. Om någon vill uppmuntra mig så gör man nog det med lakrits. Fast jag bör ju inte äta det för ofta så klart. 

Saltlakrits är bäst. Citygross naturgodis med denna smak är ju bara så god. 

Så gott folk. Det är en stor dag idag. Det är lakritsdagen!! 😄😄

Miljöombyte

 På ett sätt kanske man inte kan hävda att jag behöver miljöombyte. Nyss inflyttad i Jönköping. Ny bostad. Nytt jobb. Nya bekantskaper. Ny utsikt. Egentligen ganska nytt efter att ha haft förändringar i livet dom sista åren som är lite mer än det vanliga. 

Ändå lämnar jag en helg bakom mig med ett gott miljöombyte. Att få lämna den vanliga  vardagen och landa några dagar på en annan plats. Ett sådant byte gör något gott med oss. Lämnade dator hemma. Bara lite enkel packning så följde jag med en god vän, Anders, till Öland. 
Att få andas lite god sjöluft. Jobba lite i trädgården, äta lite god mat och ha det goda samtalet. Det gör gott för själen. Det ger återhämtning för en ny arbetsvecka. 

Att tvinga sig själv att stänga av och bara koppla av och koppla bort är något jag tror vi är många som missar. Det är klart underskattat. Att ständigt vara ”på” ger i sin förlängning en utbrändhet som blir svår att återhämta sig ifrån. 

Öland i sig är ju inget givet måste. Men det är ett av alla möjligheter. För någon räcker skogen, promenaden, sjökanten, boken, handarbetet eller vad det nu är. 

Satt och pratade med några goda vänner för några dagar sedan. Påmindes om hur viktigt det är att planera in luckor i sin almanacka. Luckor av återhämtning och reflektion. Sådan luckor kan skapa dåligt samvete. Vi tror antagligen att om någon såg en sådan planering skulle dom ”kräva” att den fylldes med ”något viktigare” , något ”producerande”. Sådana människor ska inte ha tillgång till almanacka. Det är sådana luckor som ska skapa gott samvete. För då har man förstått hur viktigt återhämtning är för att klara ”det vanliga”. 

Jag får erkänna att jag har lite kvar på detta område för att lyckas helt och hållet. Men jag vet hur nära det var att köra fel. Då hade jag en god vän i Julita som hjälpte mig att stanna upp innan det var försent. Men det var nära. Från den stunden har jag bestämt mig för att jobba på ett sådant sätt att jag överlever. 

Den hållningen måste jag som ledare på mitt jobb i tanke på alla mina medarbetare. Den hållningen måste mina chefer och ledare ha. Det måste alla erbetsgivare och föreningsledare ha. I en frivilligorganisation som jag jobbar i är det svårt. Om jag har en inställning att jag kan jobba mycket kan det aldrig vara normen för medarbetaren. 

Miljöombyte och återhämtning är något oerhört viktigt. Glöm aldrig det. 

Söndagstankar – Den Gode Herden

Denna söndag är söndagens tema ”Den gode herden”. Psalm 23 En av mina favoritpsalmer. 

1-2  Herren är min herde, och därför har jag allt vad jag behöver. Han låter mig vila på gröna ängar och leder mig till källor med friskt vatten. 3 Han ger mig ständigt ny styrka till kropp och själ. Han leder mig på rätta vägar och hjälper mig leva efter sin vilja. 4 Även om jag vandrar genom dödens mörka dal, behöver jag inte vara rädd, för du finns bredvid mig, och din käpp och stav hjälper mig på vägen. 5 Du ger mig god mat mitt framför ögonen på mina fiender, ja, jag får vara din hedersgäst. Du fyller min bägare till brädden, och dina välsignelser flödar över! 6 Din godhet, vänskap och kärlek följer mig i hela mitt liv, och jag ska alltid få bo i ditt hus. (Levande Bibeln) 

Igår skrev jag om resande. Det är livets resa. En resa som är så viktig. Kräver sin planering. Sitt ansvar. Men också har sin glädje och mål. 

När Bibeln beskriver Jesus som herden är det ett gott inlägg i livet. Han är gärna med i vår planering av vår livsresa. Liksom herden leder fåren till grönt bete och gott vatten vill han leda våra liv. 

Herde – ett vackert sätt att beskriva Jesus på. Talar så mycket om omsorg. Herdens uppgift är ju så mycket. Herden vandrar iväg med sina får. Delar livet med dom. Ser till att dom har goda förutsättningar att må bra. Faror som kommer räddar han dom ifrån. Följer fåren herden finns det goda förutsättningar för ett bra liv för dom. 

Så är det med våra liv också. Vill vi ha goda förutsättningar för en bra livsresa är det ett gott beslut att följa herden Jesus. Jesus säger i Joh 10:11:

Jag är den gode herden. Den gode herden ger sitt liv för fåren. ‭‭

‬‬Det är vad han gjort för oss. Det var påskens budskap och hälsning till oss. Påminnelse om det viktiga som hände på korset. 

Tänk att få vara hedersgäst hos Gud.  Fundera på det ett tag.  Vi är inbjudna till himlen. Du och jag.  Herden leder oss gärna dit. Vi har bara att följa efter. 
(Du hittar flera ”söndagstankar” i detta tema om du klickar dig fram i arkivet) 

Att vara på resa…..

En resa kan vara ganska lång och och kännas nästan ännu längre än den är. Men i gott sällskap blir ofta en resa kortare än den i verkligheten är. 

Det händer något med en lång resa när man har sällskap. Hur lång eller kort resan är påverkar ofta inte upplevelsen nämnvärt. Det är ressällskapet som gör känslan. Visst kan en ensamtripp vara trevlig och njutsam. Men ett gott sällskap kan vara avgörande för att man en gång vill göra om resan. 

Både du och jag kan vara den skillnaden. Vi kan vara den som gör resan värd att resas. 

  Vad är det annars som gör själva resan? Troligen är det själva målet. Man vill ju till någon plats. Längtar dit. Dras dit. 

Andra skulle mena att det är förberedelsen som är själva resan. Man planerar. Man försöker se resan framför sig, inom sig. Så blir resan nästan rest innan man satt sig i färdmedlet. 

Det är precis som livet. En resa som påminner om en resa vilken som helst. Målet är viktigt. Likafullt är genomförandet lika viktigt. Att planera den är avgörande. Att göra den tillsammans sätter guldkant på den. 

Var rädd om din resa. Den kan bli din livs resa. 

Min bank måste skoja med mig, eller?

Alltså, min bank måste skoja med mig. Eller så har den tappat greppet totalt. 

  
Ett framtidskonto som ger 0% i ränta men det finns en liten liten hake bara. Jag måste spara 50000 kr minst på kontot. 

Kära Swedbank, detta är ett hån mot mig som kund. Hur ska ni som bank kunna återerövra förtroendet? 

Förta gången jag skrev om banken som verkar fullständigt tappa greppet bad jag om tips en bättre bank. Jag fick inga förslag. Så tydligen är det ingen bank som är bra.

Hur skall vi då göra? Starta en egen bank? Sätta våra pengar i en utländsk bank? Ha dom hemma i en låda? Det verkar ju helt hopplöst. 

Medan vi tvivlar så tvivlar även deras egen personal och låter sina pengar finnas utanför sin egen bank. Om nu ägare och personal tvivlar på sin egen bank är det kört. 

Swedbank, tala om för mig varför jag ska ha kvar mina pengar hos er. Annars är det dags att hitta en annan ”bank”. Eftersom det inte verkar finnas någon kund hos er som vill påstå att jag ska vara kvar så får ni nog behaga att ödmjuka er försvara varför n är ett bättre val än någon annan bank. 

Om det, mot förmodan, finns någon läsare av denna blogg som har en bankupplevelse som är bättre än Swedbank får gärna höra av sig. 

Om åtta gånger känns det bättre…….. nog 

  Så var löprunda nr två gjord. Nu är det bara åtta rundor kvar innan det känns bra. Nog. Hoppas jag. 

Det brukar ta sisådär tio rundor innan det känns bekvämt och bra. 

Benen känns som stumma klubbor. Fast det gick ju lite fortare idag. Om jag gör samma förbättring nästa 8 gånger då blir jag farlig på distansen 😂😂😂

Men men. Det är bara att ligga i innan det släpper och blir njutbart.

Så är det nog med det mesta. Det tar tid innan det sätter sig. Men efter ett tag blir det bättre och det känns mera vant. Bara man inte ger upp. Uthållighet och tålamod bär frukt till slut så håll ut. 

”Ju mer avvikande man är, desto mer generade är det att titta”

Läste några rader ur Tomas Sjödins bok ”det är mycket man inte måste”.

Ju mer avvikande man är, desto mer generade är det att 

Vilket skönt förhållningssätt. Det var hans bror som åt sin medhavda picknick på en bänk i Varuhuset NK. Han menade att det funkade. 
Vet inte om du hade vågat det. Men det är lite kul.  Så det är fritt fram att vara avvikande så mycket det går så tittar man mindre. 
Tomas avslutade sin krönika med ”Det var inte jag!”  För att citera Tomas: ”Men jag har ännu inte uppnått detta oberoende av omgivningen och denna inre trygghet , därför går jag med hopen på kafé. ” Brorsan gick inte på kafé. Han la hellre pengarna på böcker. 

Vi är nog alla lite mer ”Tomas” än som hans bror. Dom flesta i alla fall. Vi vill inte sticka ut för mycket så att folk tittar på oss och kanske småler lite. Vi vill inte ha sådan uppmärksamhet. 

Men det ligger något i att försöka vara oss själva. Att våga det. Gå mot strömmen. Det frigör något gott. Att släppa på tillknäpptheten. Inte vara så rädd att ”göra bort sig” i andras ögon. 

Man kan ju undra vem som är normal

Släpp loss! Det är kanske det vi behöver säga oss lite till mans och kvinns.

Måste allt vara mätbart?

Jag bara undrar……

Måste allt vara mätbart? Eller är det möjligt med ett ”bara konstaterande”?

Jag älskar ju statistik. Utvecklingsmöjligheter. Snittpriset. Mål. Men ändå….

Jag bara undrar.

Måste allt vara mätbart?

Ibland måste något bara få finnas helt enkelt. Utan massa ”om” och följdfrågor och utvärderingar. 

Jag tror vi skulle må bra av ett sådant förhållningssätt. Vi skulle kunna finna vila och återhämtning i det. 

Jag bara undrar om allt måste vara mätbart. Svaret på den frågan är nog enklare än själva frågeställningen. Svaret är ”Nej!”

Allt måste inte vara mätbart.