Satt och tittat på friidrotts-EM. En av svenskorna som hamnar sist i finalen (obs final bland de 10 bästa i Europa!!) intervjuas. Inte enkelt. ”Varför gick det som det gick ?” Och inte vara en gång. Samma fråga med lite olika nyans. Inte lätt att hålla känslorna då.
Tänk om, efter dagens utmaningar, skulle få en mikrofon framkörd framför ansiktet. Med massa frågor av samma slag. ”Varför blev det som det blev?”
Det är inte enkelt att svara på det. Jo, när det var en bra dag. Men när dagen blev mindre bra. Hur skulle vi hantera det?
Ibland verkar det som att livet är en tävling. Att vi ska vara bättre än alla andra. Ha det bättre än alla andra. Tjäna bättre än alla andra. Ha mer än alla andra.
Det är så skönt att vara tillsammans med dom som inte har den hållningen. Så kravlöst ändå aldrig uppgivet. Utan med en skön atmosfär av frid runt sig. För dom har en annan värdering på livet.
Svårare är det med dom som jagar efter mer, alltid mer och aldrig nöjd.
Det är intressant hur olika atleterna tar sig an en intervju efter en mindre lyckad tävling. Hon som kastade slägga som lyckades med ett kast av alla hon gjorde sken som solen och hade haft så roligt. För hon visste, hade släggan kommit rätt ut från ringen i alla som gick i nätet , hade det blivit långt. Det är så man ser potentialen inför nästa tävling. Ett dålig dag kan alltså vara utgångsläget till den bästa dagen som kommer längre fram.
