Författare: pedherskoog

En man som passerat sina dryga 55 år. Arbetar som butikschef i Pingstkyrkans secondhand i Eskilstuna. Började mitt arbetsliv som undersköterska i Laxå och Örebro. Senare blev jag pastor och arbetat inom Pingströrelsen under 20 år. Efter det blev det ca 3 år på re:form i Örebro som verksamhetsledare. Efter det blev det Erikshjälpen i Örebro, Norrköping och Jönköping. Men, nu är det Pingstkyrkans Secondhand som samarbetar med PMU Secondhand för mig.
Publicerat den

Att välkomna och inkludera – slår våra liv ihjäl våra ord?

Jag tror att en av vår tids störsts utmaningar är att välkomna in nya människor i vår redan etablerade gemenskap.

Att vara välkomnande och inkluderande är så lätt i teorin. Men i praktiken verkar det vara så ofantligt svårt.

Handen på hjärtat, hur välkomnande är du?

Jag tänker rätt brett.

Hur välkomnande är vi mot nyanlända? På riktigt alltså?

Hur välkomnande är vi till nya på jobbet? På riktigt alltså?

Hur välkomnande är vi till andras kompetens och idéer? På riktigt alltså?

Hur välkomnade är vi när någon vill vara med oss i vårt lag på jobbet? På riktigt alltså?

Hur välkomnande är du när någon sätter sig intill dig på bussen eller på tåget? På riktigt alltså?

För det är där, i det ögonblicket, när mötet sker, som mycket kommer att avgöras.

För vad hjälper det att vi säger att vi är välkomnande om våra handlingar slår ihjäl våra ord?

Det är i det mötet som vi kan förskjuta för all framtid. Det är vi kan slå ner modet på någon. Det är där vi kan göra det om intet för en god gemenskap. Där är där och då vi kan gå miste om en fantastisk person och dens kunskap.

Men betänk att det är i ett sådant möte som det kan bli sååååå bra. Vi kan ge en person ett varmt bemötande som kan förvandla dens liv. Den kanske för första gången får en djupare gemenskap. Får känna sig delaktig och efterfrågad.

När du välkomnar någon händer det något nytt. För där öppnar du fönstret och dörren för nytt fräscht syre i ditt liv. Det kommer berika och välsigna dig själv och din gemenskap.

Låt oss välkomna och inkludera. På riktigt.

Publicerat den

Förundras

I går möttes jag av ordet ”förundras”.

Förundras

Kändes nästan som ett gammalt förlegat ord först. Förundras.

Vet inte hur ofta du använder det ordet. Kanske inte ens reflekterar över det så mycket.

Förvånas, bli häpen, häpna, är ord som försöker förklara detta ord. Ordet visar på ett sätt att reagera mot/för något.

Det är något som väcker förundran. Något som överraskar oss. Får oss att häpna. Det blir något av ett ”wow” 😃 Vi tappar hakan. Eller skrattar vi till av ren skär överraskning.

Det största hotet mot förundran måste nog vara att vi tar allt för givet. Att det inte är något konstigt med det och att vi menar att det är en självklarhet.

När vi slutar att förundras blir vi fattiga. Vi tappar en dimension som berikar våra liv.

Inget kan antas som självklart i livet. Allt är egentligen en gåva. För livet fick vi. Vi köpte oss inget liv. Det var en gåva från skapelsen.

Jag minns en särskild gång jag förundrades mycket. Ja, tom med 2 gånger. Det var när mina söner föddes. Jag var så förundrad över dessa fantastiska goa barn som deras mamma födde fram. Knappt jag trodde det var sant.

Så har det funnits händelse efter händelse genom livet som jag förundrats över.

Tror nog att jag satt fart på något hos några av er. Fundera på detta fantastiska att förundras.

Sluta aldrig att förundras. I sig gör det något gott inom oss.

Ps Det finns en bok som heter 100 sätt att förundras. Så det finns hopp om att återerövra denna fantastiska egenskap Ds

Publicerat den

Gud tänker gott om dig!!

Möttes av detta bibelord idag. En uppmuntran till oss alla:

”Jag vet vilka tankar jag har för er, säger Herren, nämligen fridens tankar och inte ofärdens för att ge er en framtid och ett hopp.”

‭‭Jeremia‬ ‭29:11‬ ‭SFB15‬‬

Publicerat den

En formel som funkar…

Vi har rätt många formler vi använder i vardagen. Hur ofta räknar vi inte ut det ena och det andra. Det kan vara att göra om ett recept från 4 till 2 portioner. Det kan vara att förvandla en måttenhet till en annan. Det kan vara att räkna ut försäljningsstatistik. Förvandla till procent. Osv osv.

En kompis beskrev läget på jobbet. Det var ett språk som inte var så uppmuntrande och så negativt. Jag svarade då ”Man skulle ha en formel för att ändra på de”.

När jag sagt det kom jag ju på att vi har ju en sådan formel. Så formulerade jag en enkel bön till Gud om en förändring. En stund senare frågade hur det gick. Då kom svaret: ”Faktiskt, nått ha hänt…..”

Det finns en formel som fungerar. I andliga termer kallas det för bön. Vilket det också är. Att be till Gud.

Kanske en väg som vi allt för ofta glömmer bort. Men kan man använda det överallt till allting. Ja, tydligen kan man det.

Vi är så försiktiga. Vi ska stå ut med det mesta. ”Inte ska jag störa Gud med ni a trivialiteter.” Men det är just det vi får göra. Det minsta lilla och det allra största.

Vi kan ta det i ett enkelt stilla samtal med Gud. Har du en uppfattning att det måste ske på en viss plats på ett visst sätt har du missförstått hela saken. Det kan ske överallt, som vid en liten tjärn i Dumme Mosse som i kyrkan eller hemma i köket. Till och med i din ensamhet på toaletten. Ingenstans är en fel plats. Alla plaster på denna jorden är rätt plats för ett sådant samtal. Ensam eller tillsammans med någon.

Det enda skillnaden mellan en räkneformel och bönens formel är att bönens formel har ett liv och är inte statiskt. Det handlar om ett liv. Bibeln säger att den som närmar sig Gud behöver tro att han finns och kan svara.

”……för den som kommer till Gud måste tro att han finns och att han lönar dem som söker honom.” Hebreerbrevet‬ ‭11:6‬ ‭

Där har du nyckeln. Men du måste inte ha en tro som kan flytta berg. Bibeln är så ödmjukt förstående för den kamp vi ibland kan ha. Att den tro vi ibland kan ‘prestera’ är så litet som ett ‘senapskorn’ så räcker den. Nyckeln ligger att du formar den formel som heter bön. Ett enkelt litet samtal som till vilken vän som helst.

Och du , faktiskt så händer det något!

Gud välsigne din dag.

Publicerat den

När något spirar..

Det är något nytt som spirar. Inte så att det känns som klappat och klart, men att det sakta men säkert återkommer.

Krafterna börjar sakta men säkert återkomma.

På ett sätt känns det som vår i luften. Du vet den tiden då vintern trängs undan och luften fylls av en luft som doftar nytt.

Våren har bakslag då det kalla vill göra sig påmind. Så jag inser att det är för tidigt att ropa hej ännu.

Men när det spirar vår känns det gott inom oss.

Om man betänker det lite djupare så är dom första processer så. Det börjar i det lilla. Det liksom känns i luften. Kanske rent av lite pirr i magen. Man anar att det är något på gång. Man vågar inte först ta något för givet. Utan efter hand växer något fram.

Kanske är det precis så när uppfinnaren börjar ana något. Han eller hon börjar se ett mönster. Så en dag så kan uppfinnaren presentera sin upptäckt.

Jag har aldrig upptäckt en uppfinning. Men jag kan ana hur ser möjligen kan kännas. Att prata med någon som forskat och upptäckt något nytt är fascinerande. Det glittrar något särskilt i deras ögon.

När något spirar händer det något speciellt. Det är långt till våren. Löven har inte fallit än. Snön har inte kommit. Så det är lååååååångt kvar till vår. Men jag kan redan längta efter den tiden. Den är så vacker trots sina bakslag. Men ett är säkert. En sommar kommer alltid efter en spirande vår.

Publicerat den

Tänk vad man kan bekymra sig över så mycket

Somliga av oss är väldigt bra på det. Vi har övat mycket på det. Andra av oss har en förmåga att låta alla bekymmer rinna av sig hur lätt som helst.

Vet inte vem du känner dig mest lik. En sak är säker att vi någon gång har bekymrat oss helt i onödan.

Läste någonstans att det mesta av allt vi bekymrar oss för slår aldrig in. Så har vi gått och oroat oss helt i onödan. Och det är nog ganska nära sanningen.

Att måla upp något vi tror ska hända skapar ju bara en trolig bild som inte är säker på att bli just så. Kanske är det för att vi vill ha kontrollen.

Att släppa bekymren är något som vi kan öva oss på.

Jag som läser lite i bibeln då och då inser att Gud verkar vara väl medveten om det beteendet. I bibeln finns det många tillrop om hur vi ska göra med våra bekymmer.

Vi skall kasta dom på honom. Antar att det ska tolkas att om vi bär dom fram till honom riskerar vi att ångra oss på vägen och ha med dom tillbaka. Eller att vi lämnar en del men tar en del med oss tillbaka. Nej, kastar vi dom finns det ingen återvändo.

Man kan också läsa att han uppmanar oss att komma till honom med våra bördor så skall han skänka oss vila. Inte betala för den vilan. Den är fri. Lite konstigt då att vi inte är mer villiga att göra den byteshandeln.

Det står att han ser i det fördolda. Han ser alltså det som händer inom oss. Den brottningskamp som kan vara inom oss. Därför kan vi frimodigt lägga fram vår sak och han lyssnar och hjälper.

Oftast är det ingen ide att oroa oss. Var dag har nog av sitt och sin plåga.

Så…… kan vi bestämma oss för att sluta att oroa oss så kommer det att betyda mycket för oss.

Jag har uppräckt att den oron man kan gå och bära på kan bli lättare. Den blir lättare när man pratar med någon om det. Det är som att man får hjälp att bära den. Så tynger den inte sinnet och man kan slappna av lättare.

Glöm aldrig den vägen när oron tränger sig på.

Kanske kan du vara en sådan som blir en medbärare.

En sak som gjort gott inom mig är dom gånger jag kunnat få bli till sådan hjälp. Så värdefullt och ger en större och djupare mening i livet.

Publicerat den

Att påminna sig om… – ”I kärlekens tjänst”

Du som följt min blogg sista tiden vet om att jag försöker styra om mitt liv. Att återhämta mig från en lång tid av för hög belastning.

Jag har uttryckt mig i tankar som att ”bad jag än gör behöver det bli fler + än -. Alltså att när jag summerar så behöver jag så ofta det går känna att det tillförts mer energi än det har dränerat mig på detsamma.

Det låter som en glidartillvaro. Men det är långt därifrån. Och jag är smärtsamt medveten om att det är lätt att trilla tillbaka. Det är väldigt lätt att dra i gång. Visst är livet så att det ibland tar mer energi än det ger. Men det får helt enkelt inte bli så för ofta.

Så ett steg jag nu arbetar med är att jag försöker påminna mig om varför jag gör det. Att det är lika viktigt med mer + än – även denna månad som det var i början av september. Då jag mådde sämre.

Att påminna mig om hur livet ska vara och till vilket pris. Hur mycket får det ena och det andra göra anspråk på mig?

Vad ska ligga på mina axlar och vad kan andra hjälpa mig med?

Därför är hållningen ”påminnelse” som är viktigt just nu.

Är så tacksam för människor i min omgivning som tagit som sin uppgift att påminna mig om att gå hem i utsatt tid. Som känts sig manade att uppmuntra. Som uppfattat att det inte är lätt att ändra på ett väl inarbetat mönster. Som hjälper mig att se lite längre. Som vet att en påminnelse inte är så dumt. Somliga ber om ursäkt för det medan jag istället uppmuntrar dom att fortsätta att påminna.

Dom som varit i dessa tassemarken och känt av utbrändhet vet vad dom talar om. Att lyssna på dom ger mig mod att fortsätta arbetet att få till livet.

I grunden handlar det också att påminna mig om varför jag gör det jag gör. Vad är min drivkraft? Vad är mitt mål med det jag gör? Var är min passion? Hur kan jag på bästa sätt använda den passionen på ett långsiktigt bärande sätt så att jag inte på nytt närmar mig gränsen till att gå in i väggen?

I den bransch jag är i är det just passionen som för oss längst. Inte statistik. Inte snittpriser. Inte ”piskan” att sälja mer och mer och mer. Om passionen finns, kärleken till uppdraget, drivkraften som mottagaren ger, då kommer mycket med av bara farten. Men den som bara drivs av siffror och kalkyler tappar den viktigaste beståndsdelen – kärleken till uppdraget.

Erik som är grundare till Erikshjälpen hade ett sätt att påminna sig om det. Han signerade sina brev med deviset ”I kärlekens tjänst”.

Där vill jag vara. För då tror jag att jag kan balansera företagsekonomi med dom djupa kärleksfulla värderingarna. För tappar vi det i det vi gör kommer det bara att bli ett företag bland alla andra företag.

Så, i kärlekens tjänst, kommer jag att bygga mitt arbete på så länge jag jobbar på Erikshjälpen.

Publicerat den

Uppenbarligen är flexibilitet inte så enkelt

Att vara flexibel är väl något alla vill på något sätt. Att kompromissa är väl på ett sätt hur livet fungerar. Man får ibland igenom sin tanke och andra gånger inte.

Om man tittar på försöken att bilda regering är det rätt uppenbart. (Klart att S är sura för att alliansen röstade bort dom. I och med det blir det svårt att tacka ja till en inbjudan till samarbete). När det väl kommer till sanningens minut så blir det inte lika lätt.

Slutsats: Att samarbeta över blockgränsen är bara aktuellt om man själv sitter i förarsätet. Att samarbeta är bara okej om man själv bjuder in.

Återigen tänker jag hur lätt vi har att tänka först och främst på vårt eget. Samarbete och kompromiss kan aldrig bara krävas och förväntas endast från motparten. Man måste gå före och visa den goda viljan.

I riksdagen är det ju i och med detta kört att bilda regering. Ingen kommer att verka för blocköverskridande lösningar fast man menar att det måste till. Så nyval/extravalet lär bli den lösningen som måste till.

Mellan oss som individer, jobbarkompisar, grannar eller vad det än är måste det ske på ett annat sätt. Vi måste lära oss att om vi ska komma vidare måste vi kunna vara flexibla och kompromissa. I ett samarbete är det viktigt att se till helheten. Man får bjuda på något för att få något annat.

Om vi inte är flexibla kan det stå oss dyrt. I vårt land kan det bli kostsamt med ett extraval. I vår gemenskap kan det kosta gemenskap och förtroenden. I sig är det rätt kostsamt.

Vi behöver lära oss flexibilitet och kompromiss. Då kan vi komma framåt.

Publicerat den

Tio (10) år kvar!!

Läste i en artikel i expressen om klimatet. Att vi har tio (10) år på oss att rädda klimatet på vår jord. 10. Tio. Inte 100. TIO. Och man menar att vi kan göra det på tio år.

Först tänkte jag att ”va skönt.” Det är ju rätt okej tid. Sen läste jag mer….. ”men det kräver mycket mer sv oss än det gjort tidigare”.

Hm Hm Hm Hm

Vänner på denna jord!! När ska vi fatta allvaret i det klimathot vi själva skapat?

Samtidigt anser somliga att det inte alls är något problem. Det är bara skapat för att vi ska bli rädda

Betänk att det bara är tio år kvar. Det är ganska kort tid. När jag tänker tillbaka till 2008 känns det nästan som igår. Lite överdrivet kanske men du fattar. Vänd då i tänket och tänk att det är 2028. Vi är snart där.

Det innebär att vi behöver fatta läget.

En relevant fråga är ”Vad kan vi göra för att dra vårt strå till stacken?” Vad kan vi bidraga med? Det är dags att tänka om.

Vi har väntat länge nog. Nu krävs det dubbla insatser.

Artikeln beskriver det så här:

För oss här i Sverige går klimatförändringen att beskriva som att klimat-, temperatur- och vegetationszonerna förskjuts norrut med hastigheten av en mil per år.

”Åh, då tar det ju lång tid…… ” En förödande tanke. Om vi vill att våra barn och barnbarn ska få leva på en bra jord, den enda vi har, så får vi allt tänka om.

Men vet du va?

Det är fortfarande möjligt att rädda vår jord. Det är det fantastiska med denna artikel.

Så nu bestämmer vi oss för att rädda världen.

Publicerat den

Kan vi prata?

Hur många gånger har inte ett samtal förändrat så mycket?

Både du och jag är väl medvetna om att det funnits i vår historia, både din och min, stunder då ett samtal varit det som gjort skillnad.

Ibland känner vi att vi ska ta kontakt med någon. Vi känner på oss att vederbörande behöver ett uppmuntrande samtal. Jag vet hur det känns när någon hört av sig precis i rätt stund. Det betyder så mycket. Sådana signaler ska vi ta på största allvar. Jag tror att vi hör sådana maningar inom oss just därför att vi ska följa dom. Det finns en mening med dom. Men kanske är det så att vi allt för ofta blir lite fega. ”Inte ska väl jag…”. Vi blir rädda för att göra bort oss.

Sen tänker jag att när vi själva behöver ett samtal så behöver vi söka oss till någon. Våga sök upp någon.

Tänk vad ett samtal kan få betyda för oss. Samtalet som på ett förunderligt sätt gör gott med oss. Därför är det så viktigt att få prata av sig.

Sen finns det också det tysta samtalet. Då vi bara finns vid varandras sida. Blickar pratar med varandra. Kanske berör vi varandra. Likaså där händer det något bra med oss.

Prat kan trötta. Men det kan verkligen göra gott med oss