Harald Treutiger intervjuades häromkvällen. I God Kväll. Under rubriken ”vad gör som nu”. Kändisar som nu inte syns till. Hans TV-karriär tog slut. Han beskrev hur den gick knackigare. Han blev lite bitter. Så säger han till slut:
”Väldigt många människors åker på smällar i livet, det gör man, det tillhör liksom livet till. Nyckeln är ju att hitta ett nytt fokus. Hitta någonting nytt som man vill ska vara drivet.”
Det ligger något i det. Att hitta ett nytt fokus. Det är så lätt att man fastnar i bitterhet. Att du istället få ett nytt fokus blir avgörande kan jag tänka. Att inte låta situationer som gått snett ta makten över oss. Så kan vi på det viset gå vidare.
Visst, det kan vara svårt att ställa sig över sådant. Besvikelsen kan vara väldigt stor och svår. Men kan vi se igenom det så kommer vi att ha det lättare att inte bli bittra tänker jag.
Somliga menar att oktober är vägen in i mörkrets tid. Solen går ner på tok för tidigt. Kommer sent upp. Och det känns allmänt jobbigt. Man kan ju försöka lyfta sinnet med att i slutet av nästa kvartal så kommer våren. Visst, men det är rätt långt dit.
Men betänker man hur vacker det just nu är med alla färger ser man ett helt annat oktober. Oktober är färgernas månad. Naturen går verkligen in i sitt esse när det gäller att visa upp färgprakt. Njut. Luften är mer klar och mer lätt att andas. Det är friskt.
Denna höst verkar också gå till historien att vara en ovanligt varm höst. Vilken vaksamhet. Mitt i pandemin, då vi oroad av att börja umgås inne så får vi det ovanligt varmt. Vi kan således vara mer ute.
Färg verkar göra något med oss. Jag älskar gröna växter. Dom flesta blommar inte. Men jag älskar dom ändå. Men då och då så måste jag köpa en blommande krukväxt. För att få lite färg. Det lyser upp. Ger en extra go inte värme på något sätt.
Somliga människor är mer av färg än bara grönt. Så tacksam för alla dessa människor. Som verkar ha en speciell gåva att skänka denna färgsamma omtanke. Dom behöver inte komma med massa uppmuntran rent fysiskt. Dom är begåvade och utrustade med något alldeles speciellt. Helt enkelt en gåva.
Du har dom säkert omkring dig du med. Lika väl som solen ger kraft så ger dessa människor kraft på något sätt. Jag har lagt märke till att dessa människor tar inte så mycket plats. Ändå påverkar dom hela rummet på något förunderligt sätt. Så tacksam för dom.
Vi behöver vårda vår gemenskap på det sättet. Jag tänker att det inte i första hand handlar om prylar som ska visa detta. Det är trevligt. Men det går lätt inflation i det. Så saknas till slut tacksamheten. Man måste höja värdet för att nå fram med tacksamheten. Nej, jag tror det mer handlar om livets gåva. Livets utryck. Att man uppfattar en tacksamhet som kommer från hjärtat. Den blir mer bestående. Ett djupare värde som bör längre än en chokladask. Även om det också är både gott och trevligt.
Så kanske kan vi försöka lysa upp denna höst lik träden. Att helt enkelt vara lite mer färgsamma. Det lyser upp tillvaron lite hör och där. Och gör gott hos oss alla.
Jag har en app i min mobil. Den handlar om att röra på sig för att hålla sig i form. Varje månad ger den mig ett mål att nå. Får väl medge att dom målen är lättare att nå på sommarhalvåret än övriga året. Men ändå. Som sista 5 (!) månaderna har jag dock klarat målen. Känner mig faktiskt lite stolt över det.
Blev jag en bättre människa? Möjligen. Var det ett livsnödvändigt mål? Nej, knappast. Ändå ger det en viss tillfredsställelse när man nått målet.
Ibland tror jag att vi sätter målen lite för snålt. Vi vågar inte riktigt. Kanske rädda för att misslyckas. Främst för oss själva.
Ibland tror jag att vi sätter dom på tok för höga. Vi tror helt enkelt för mycket om oss eller situationen. Så missar vi målet. Vi blir knäckta.
Jag tänker att målsättningar alltid ska sluta med att man överträffade dom. Att man såg att man gjorde ju faktiskt lite bättre hela tiden. Det tror jag sporrar mer än att man slår av på takten.
Livet är trots allt inte en löpartävling jämnt. Att man alltid ska slå rekord. Och gör man inte det så är det inte gott nog. Jag tror att man behöver ett visst mått av förnöjsamhet också. Att man är nöjd med det man har och är. Annars finns det risk att man tappar verklighetsförankringen. Att man inser att man duger för den man är.
Jag har en plansch i mitt kök som säger detta:
Be kind to yourself
Var snäll mot dig själv
Det kan få vara denna dags reflektion för dig och mig. Vi behöver inte lägga det på ett djupare plan än så. För i detta ligger det en stor sanning. För det kommer göra oss gott.
”…. jag ska leda dem där de går bedjande fram. …..” Jeremia 31:9 SFB15
Livet är verkligen en vandring. Från vagga till grav. Det möter somligt som är bra och annat som inte är så bra. Vi möter enkla saker som är rätt enkelt att lösa. Men vi möter också mer svårlösta situationer. Vi möter livsavgörande brytpunkter som på något sätt kräver stora beslut.
Vi får en en uppmaning i Jeremia 31. En uppmaning som är spännande. Att gå bedjande fram. Vad kan det betyda?
Klarar man det? Kan ju vara knepigt att gå och tugga tuggummi på samma gång 😉 Men visst klarar man det. Skulle påstå att det till och med ligger i naturen.
Min mamma har ofta småbett. Ett ”gode Gud” som innehöll många fler tankar än bara dessa två ord. Minns en gång när hennes dagbarn lyssnade till hennes bönesuckar. Han satt under bordet eller trappen (minns inte vilket det var) och helt plötsligt prövar orden. ”Gode gode” , ” gode gode”.
Att gå bedjande fram är som att alltid kalibrera sin livsvandring. Som att stämma av med Gud vid varje vägskäl. Kanske till och med varje steg. Som att lägga allt, vad som än händer, i guds rådslut. Som att testa sina tankar med någon som har ett högre perspektiv.
Det kan vara en tydlig , väl genomtänkt, bön. Formulerad med ord vägda på en våg. Men det kan också vara en bönesuck som mer lutar åt ett ”gode gud”.
Det finns något varmt tröstande i att gå bedjande fram. Att i vandringen få känna Guds omsorg värma det inre. Att känna hur kyliga vindar vänds till en ljum bris.
Och där, mitt i samtalet med Gud upplever man hans stilla ledning och omsorg. Det är stort. För det är nog mer vanligt att Gud leder i en stilla förmaning än i stora mäktiga manifestationer. Men han kan det med. Och allt där emellan.
Löftet finns för oss. Han ska leda den som går bedjande fram. Det är då han får möjlighet till det. Och löftet är att då gör han det. Vill vi ha Hans ledning i livet så är vägen här.
Känner du igen orden? Kommer från en reklam om en hamburgare.
”Xxx Sveriges godaste hamburgare. Nu ännu godare. ”
Hur kan det vara möjligt? 🙄
Ibland verkar inte orden räcka till. För tar man i för mycket tidigt så har orden tagit slut. Finns liksom inte mer att säga. För är något godast så finns inget mer. Då kan det inte vara ännu godare.
När jag kom till Jönköping lärde jag mig att det fanns något som verkade som att det just är så. Något kunde vara topp. Men bättre än så var topp-topp. Något kunde vara slut. Men sen fanns det något som kunde vara mer än så. Mer än slut. Helt enkelt Slut-slut. 🤭
Det verkar som att vi har en dragning till att gärna förstärka. Men behöver vi verkligen det? Räcker det inte med att något är godast? Eller topp? Bara så liksom. Eller kanske ska vi vara lie mer återhållsamma med orden. Då har vi några ord kvar om vi behöver ”ta i lite till”.
Textraden kommer från en sång jag sjöng i söndags. Sången heter det är inte förgäves”. Refrängen går så här:
Det finns en hand att hålla i, det finns en famn att falla i, det finns ett namn att ropa i dödsskuggans dal. Det finns en kärlek utan gräns som vet hur stegens känns Det är inte förgäves du gråter dina tårar.
Vi kanske inte erkänner att vi gråter. Kanske lite pinsamt. Men ibland blir det bara lite för mycket. Tårarna kommer. Tror vi alla gör det i alla fall någon gång. Så gråter du så är du i gott sällskap.
Kanske dessa textrader får bli den hälsning till dig som kan bära dig en sträcka till. För mitt i dina tårar finns det ett namn att ropa. Det namnet är Jesus. Det finns en hand att hålla i. Rent fysiskt kan det vara en vän nära dig. Men Guds hand är utsträckt till dig. Det finns en famn att falla i, Guds famn. När ingen annan verkar förstå ding så förstår han. Han känner dina tunga steg. Så det är inte förgäves att du gråter. Din gråt har nått Guds hjärta.
Sångstrofer ploppar upp titt som tätt i mitt huvud. Det är kanske inte så märkligt. Tror jag sjungit hela mitt liv. Så det finns nog ett ganska stort antal sånger som ligger där dolda i minnets bank. Och för någon dag sedan dök denna textstrof upp i minnet igen.
Jag vill vara i din atmosfär. Vara stilla och lyssna till dig. Varje dag du i trygghet mig bär. Halleluja, du lever i mig.
Vad är en Guds atmosfär för något? Vad utmärker den i jämförelse med någon annan atmosfär? Ett sätt att beskriva den måste nog vara att den är som Gud själv. Så då behöver vi se på Gudsbilden. För mig är Gud kärlek, glädje, frid, trygghet, omsorg, styrka, förlåtelse, upprättelse, ja listan kan göras längre. Vad är han för dig ?
Jag tänker mig Guds atmosfär som en bärande atmosfär. Något i den som gör att jag känner mig buren och uppmuntrad genom livet. Omhuldad av en känsla att vara älskad för den jag är. För mig blir denna atmosfär en närhet av Gud själv. Som att känna av hans värme. Då växer självförtroendet. Man mår klart bättre inifrån och ut.
Atmosfäriska störningar har vi också hört talas om. Det kan slå ut vår mobil och andra elektroniska maskiner. Det kan också benämnas på en mindre god stämning i ett rum. Sådan störningar kan göra en ganska stor skada. Därför tänker jag mig att för vår egen skull behöver vi vara i en god atmosfär för att få balansen att funka. Den goda atmosfären läker då dom sår som uppstår i den mindre goda atmosfären.
Har du tänkt på hur gott det är att uppleva en god atmosfär i en gemenskap. Det gör något med oss. Oss själva men också relationerna med varandra. Det är som att det händer något med alla. Tilliten finns där. Tryggheten likaså. Skulle något negativt hända så finns det ofta en snabb väg tillbaka i en god atmosfär. För där finns det en kort väg till förlåtelse.
Att vara stilla och lyssna är inte alltid lätt. Man måste först gå ner i varv. Men när man väl gjort det inser man vilken fantastik unik situation det är att vara lyssnande. Den viskande rösten som i kärlek manar gott för oss. Samtalet som lyfter och ger mod. Stunden som gör gott med oss på djupet. Har man fått smak på det önskar man mer av det.
En atmosfär som ger mersmak är Guds atmosfär.
Tänk om vi som människor kunde skapa något av en sådan atmosfär omkring oss. Då skulle världen upplevas som en god plats att vara på. Och det vill vi ju…
Ps Bloggade en gång om en sång har detta med att stilla lyssna. Den kan du lösa här. Ds
Hemlevererat – visst är det en fantastisk bra lösning. Man beställer och det kommer till dörren. Smidigt och fint.
Jag beställde medicin. Jag kunde få det hemkört. Ingen extra avgift. Efter kl 17 en fredag. Helt enkelt lite för bra för att vara sant. Men det var det.
Men visst är det lite typiskt oss människor på något sätt. Är det enkelt så är det bra. Serverat älskar vi. Inget fel alls. Men visst är vi lite lata ibland – eller så är det smart av oss. Vi spar tid. Vi spar kraft.
Så kan vi beställa pizzan att komma hem. Maten från snabbköpet. Prylar vi köper från andra sidan jordklotet. Bara att trycka på knappen typ. Så händer det.
Finns det en baksida? Ja, troligen fler. Tydligast är väl vår miljö. Vi transporterar fler och fler saker runt vår jord. Men också den som utnyttjas att göra detta för nästan inga pengar alls. För alla leverantörer betalar inte så värst mycket till dom som utför jobbet.
En annan baksida är väl att lokala aktörer får svårt att överleva. Vilket kan bli knepigt längre fram. Då kanske vi inte har någonstans att köpa det vi vill ha.
Så ja, jag erkänner. Jag var en del av allt detta. Troligen någon mer gång också. Det är den trend som är. Och det är lite skrämmande. Så tänker jag.
Men med det sagt….. om man är i det läget att man är strandsatt hemma av någon anledning, det kan vara pga av sjukdom eller handikapp tex, då kan en hemleverans vara det som gör det möjligt överhuvudtaget. Hade det inte funnits hade det blivit omöjligt att fungera hemma. Så hemleverans kan vara livsnödvändigt för någon. Då är det något helt annat. Eller hur?! Tänk vad bra det kan vara med hemleverans. . . .
Har du varit med om det där tillfället då det ska till ett ”jag-måste-våga-steg”? Det kan vara att få iväg den där jobb-ansökan. Eller våga söka in på en ny utbildning. Eller ringa det där samtalet. Så tvekar man.
Man är orolig för att göra bort sig. Kanske rädd för att välja fel. Kanske känner sig osäker. Vad ska alla andra tycka om med det. Närmast kanske det är att beskriva det som den där gången ….. då man första gången skulle fråga chans på den man gillat i smyg. Tänk om hon eller han skulle skratta åt det. Kanske helt enkelt säga nej. Kanske inte alls var intresserad. Typ den känslan.
Många gånger är vår osäkerhet att göra bort oss vårt största hinder. Osäkerheten att komma ut på okänd mark. Att inte veta och förstå hur det funkar i det nya.
Jag tänker att det finns så många olika situationer som just drabbar oss i denna osäkerhet. Då det blir svårt – hur gärna vi än vill – så vågar vi inte ta steget.
Det finns en psalm , nr 344, som går på detta tema Texten är så här:
1. Jag skulle vilja våga tro att någon har mig kär. Jag skulle vilja våga tro att Gud kan vara här. Jag skulle vilja våga tro att kärlek är den makt som ändå världen bär.
2. Jag skulle gärna vilja tro, men vem törs göra så? Jag skulle gärna vilja be, men vem kan bönen nå? Jag skulle gärna vilja tro att någon ser den mening jag ej fattar mer.
3. Jag skulle vilja våga tro att någon ser all nöd. Jag skulle vilja våga tro att Gud finns bortom död. Jag skulle vilja våga tro att någon fanns, som ville att jag vore hans.
4. Jag skulle vilja våga tro. Jag kan ju inte mer. Som kornet väntar tid att gro, att livets under sker, så väntar jag och längtar jag att jag ska få den tro jag inte själv kan nå.
Jag tänker att vi behöver ta oss mod till att våga mer. Vad gör det om vi gör bort oss?
Likaså skulle vi behöva våga mer med tron. Även om vi inte kan förklara allt med Gud så vågar vi tro ändå.
Jag har en finfin funktion på min bil. Just nu i denna varma september behövs inte denna finess. Men snart så. Då är denna finess så bra. Den funkar vart jag än är. När som helst. Höll på säga ’hur som helst’ men det var nog inte sant. Så det säger jag inte.
Genom att trycka på denna lilla mackapär startar en värmare i min bil. Det gör att rutor blir isfria. Kupén blir varm. Det är rätt gott med denna förvärmare. Värmer min bil före färd.
Tänk om vi kunde använda lite mer av förvärme innan vi gav oss ut i dagen. Man skulle då undvika mycket elände. Om vi var varma i själen skulle vi kunna ta dagens händelser på ett varmare och mer kärleksfullt sätt.
För om vi förvärmde oss lite mer skulle vi inte ha så kort stubin. Vi skulle kunna möta varandra på ett varmare sätt. Vara mer följsam och inte så kyligt sträv.
Ja, nu finns det kanske inte en sådan mackapär inom oss typ. Men kanske finns det ett förhållningssätt som påminner om just en bild värmare.
Så vi behöver göra vad vi kan för att förvärma oss. Då kommer våra relationer fungera långt mycket bättre tror jag.
