Etikett: nåd

Publicerat den

Söndagstankar – nåd över allt förnuft 

Den här veckan har jag gått och sjungit på en refräng. Gång på gång har den liksom bara kommit på mina läppar och i min tanke. En lite gammal visa av Nils F Nygren. Somliga kan den utan och innan. Andra visste inte ens att den fanns. Så gammal är den.

”Nåd över allt förnuft, nåd över alla gränser, allting den överglänser, nåden som Herren ger”

”Kan hända du tänkte när en gång du kom och lämnade allt i Guds hand: jag stannar för evigt, o Herre hos dig, du ger mig trots synder och band:”

”Nåd över allt förnuft….”

”Kan hända du tänker att lämna din Gud: Det kan aldrig mer bli som förr. Förvånad du ser, fast du brutit hans bud och just tänker stänga din dörr:”

”Nåd över allt förnuft…”

”Jag prövat min Herres barmhärtighet här månghundrade gånger jag tror, och själv ska du finna när ångest tär och synden känns nattsvart och stor:”

”Nåd över allt förnuft…”

Denna strof beskriver så oändligt stort vad nåden är och rymmer. Den mäter sig inte med vår begreppsvärld vem och hur nåden delas ut. Den har inga hållhakar. Ingen dold text. Inget omöjligt finstilt som man inte har en möjlighet att uppfylla. Den ges där den behövs som allra mest. Den ges till den som vänder sig till Gud som kan ge den.

Över allt förnuft. Det är nog här nåden visar sig från sin allra bästa sida. När vi människor ger nåd blandar vi in förnuftet. Vi sätter upp regler och paragrafer. Vi dikterar vilkor som måste uppfyllas innan en möjlig nåd kan erbjudas.

Nej, nåd handlar inte om förnuft. Nåd handlar om, just det, nåd. Att lämna bakom vad det än är och förlåta. Förlåta och gå vidare. Som om det som förenaledde situationen inte fanns längre.

Ord som hjälper oss att förstå nåden bättre skulle kunna vara: amnesti, efterskänkande av straff, mildring i straff; barmhärtigt bemötande, förskoning, förbarmande, förlåtelse, mildhet.

I vår relation till Gud är denna nåd oumbärlig. Vi behöver få del av denna nåd för att kunna få den avgörande förlåtelsen som bär oss in i en gemenskap med Gud. Här är ingen olik någon annan. Alla är vi oerhört beroende av samma nåd och förlåtelse. Det borde genomsyra vår hållning mot varandra också. Vi har alla, på,olika sätt, gjort något som ställt oss åt sidan för Gud. Men genom samma nåd får vi nåden att dela gemenskap med Gud. Stort.

När vi läser bönen fader vår ser vi djupet i detta. »Och förlåt oss våra skulder, såsom ock vi förlåta dem oss skyldiga äro.» I den bönen lär Jesus oss, att vi får förlåtelse av Gud endast i den utsträckning vi förlåter andra. Och kanske är det just denna begränsing förlåtelse och nåden har. Trots att jag menade tidigare att den ges utan gräns. När vi inser att vi själva är i så stort beroende av av förlåtelse borde det ge oss kraft att förlåta vi också. Påminns om mannen i Bibeln som efterskänktes en enorm skuld. Han gick lättad därifrån. Han var däremot inte beredd att efterskänka en mycket mindre skuld till den som var i skuld till honom. (Matt 18:21-35)  Det är väl så vi ofta handlar, vi människor. Att förlåta kan vara något väldigt svårt. Men nåden täcker det. Där finns kraften att kunna förlåta.

Nåden får vi när det gått snett. Nåden får vi när något gått sönder. För att kunna gå vidare. Kanske börja om. Nåden får vi för att kunna göra allt bättre från den stund nåden gavs. Att inte göra om samma misstag. Att kunna våga leva en gång till. Att våga närma oss Gud igen. Att få livsanden tillbaka på något sätt.

Nåd är just nåd över allt förnuft. Nåd går över alla gränser. Nåden överglänser allt som ”missglänser” i våra liv. Det är den nåd Herren ger.

 

‭‭Romarbrevet‬ ‭5:20-21‬ 20‬‬ ”….Men där synden blev större, där överflödade nåden ännu mer, 21 för att, liksom synden fick herravälde genom döden, också nåden skulle få herravälde genom rättfärdigheten, som leder till evigt liv genom Jesus Kristus, vår Herre.

Publicerat den

Söndagstankar – nåden som inte bara täcker över

Våra liv är inte alltid den raka vägen. Ingen av oss kan sträcka på oss och säga att vi är felfria. Skulle vi möta Jesu ord i dag där han säger ”den som är felfri kastar första stenen” får vi nog vara dom första att gå vidare. 

I grunden tror jag att alla kämpar på olika sätt att göra rätt och riktigt. Men vi lyckas inte alltid. 

Jag fick ögonen på en text jag läst många gånger men troligen ”stängt till för” själva slutklämmen. Jag har ju läst orden många gånger men inte lagt märke till det på samma sätt som denna gång. Texten som föregår slutklämmen handlar om vad som stänger ute oss från Guds rike. Paulus räknar upp otuktighet avgudadyrkan, äktenskapsbrott, utövar homosexualitet,tjuvar, girighet, drinkare, förtalare och utsugare. Inte rangordnat. Inte värderat. Bara uppställt. Tror att något av detta kan vi nog känna igen oss i. 

Så kommer slutklämmen:”Sådan var en del av er. Men ni har tvättats rena, ni har blivit helgade, ni har förklarats rättfärdiga i Herren Jesu Kristi namn och i vår Guds Ande.” (1Kor 6:11) Något av en trefaldig reningsprocessen. 

Detta innebär ju inte att det inte finns en rättfärdig väg. Detta innebär inte att när det går sönder är det kört. Tänk att få konstatera att det finns en sådan kraft och nåd. Det innebär inte alltid att det är att gå tillbaka till det som var men leva ett liv som kan förhålla sig till det. Att i detta just leva denna process ger livet tillbaka. Det gamla är inte bara överskylt. Där vi tvättats rena, helgats och förklarats rättfärdigt. Det är stort.

När jag läser min bibel ser jag att det finns bara en synd som ingen förlåtelse finns för. Det är hädelse mot Den Helige Ande. Kanske har vi i vår iver att leva så rättfärdigt som det bara går siktat för starkt på dom områden vi själva inte misslyckats på och fördömt andra och på det viset glömt där vi själv snubblat. 

Kan notera att det finns en mönsterbild i vår bibel. Om den bilden krossas för oss finns det en väg till upprättelse och förlåtelse. Glöm aldrig det. 

Publicerat den

Söndagstankar – ”Tänk inte på mina ungdoms synder utan tänk på mig efter din nåd, Herre”

”Till dig, HERRE, lyfter jag min själ. Min Gud, på dig förtröstar jag. Låt mig inte komma på skam, låt inte mina fiender jubla över mig. Nej, ingen kommer på skam som hoppas på dig. På skam kommer de som utan orsak handlar svekfullt. HERRE, visa mig dina vägar, lär mig dina stigar. Led mig i din sanning och lär mig, ty du är min frälsnings Gud. På dig hoppas jag alltid. Tänk, HERRE, på din barmhärtighet och din nåd, ty de är av evighet. Tänk inte på min ungdoms synder och på mina överträdelser, utan tänk på mig efter din nåd, för din godhets skull, HERRE.” (‭Psaltaren‬ ‭25‬:‭1-7‬ SFB98)

Igår möttes jag av denna psalm i min årsutmaning. Jag följer en ettårsplan i en bibelapp jag. Denna psalm andas nåd och barmhärtighet.

Hur lyfter man sin själ till Gud? Kan vara ett svårt begrepp. Man skulle kunna säga att vi vänder vårt sinne, tankeliv, vårt inre åt Guds håll. Är han uppe i himlen eller vart är han? Ja, det är lättats att tänka att han är uppe himlen. Jag vill dock påstå att han är överallt och mycket nära dig. Så därför tänker jag mig att vi riktar vårt tänk till/åt Gud.

Att förtrösta är ett vackert ord och hållning. Det andas hopp, att förlita sig på, att lita på något och tro på något. När man känner en sådan skön känsla att vi kan lita på någon, och kanske tom vågar anförtro oss till någon, infinner sig en trygghet i relationen. Att förtrösta på Gud är att lita, tro, hoppas och förlita sig på att han kan ha omsorg om mig.

När vi förtröstar på honom leder han våra liv och vi följer honom. Jag tror att det är det bästa sättet att leva sitt liv.

Sista delen i versen andas barmhärtighet och nåd. Jag tror ingen av oss kan påstå att vi är felfria och så varit hela livet. Vi har nog något som ibland kan dyka upp och gnaga lite. Som påminner om vår svaghet och bräcklighet att falla igenom där vi inte ville fela. Att då få utrycka bönen att Gud inte skall hålla min ungdoms synder mig till last är att få krypa in under nåden. Att då vädja till Hans godhet är skönt. Att få be om förlåtelse för felstegen och uppleva hans barmhärtighet. Gud har en, av alla, förmåga att förlåta, glömma och lämna bakom sig. Det är vi människor som är långsinta och minns på tok för bra.

Herre, till dig lyfter jag hela mitt liv. På dig förtröstar jag. Förlåt mig dom fel jag gjort. Herren tänk på mig efter din nåd för din godhets skull. Amen.