Semester!
Kan det sägas tydligare?
Semester !
Nej! Det kunde inte sägas tydligare.
Det var så tydligt det gick
Så är det bara.
Nedräkningen har börjat ….
Nedräkningen har börjat …..
En arbetsdag till så är ledigheten ett faktum. En välbehövlig vila kan börja. Det blir en mix av resor och vila hemma.
Men man kan undra när nedräkningen började? Var det egentligen inte redan efter först arbetsdagen efter förra semestern ?
När börjar solnedgången som min vän Urban brukar fundera över? Är det när solen står som högst? Ja, så är det nog. Men det skulle se lite dumt att redan då sätta sig på stranden och invänta tidpunkten då solen försvunnit bakom bergen.
Vi har mycket nedräkningar. Ser fram emot saker och händelser. Det blir nästan som att själva nedräkningen är det viktigaste.
Men denna ledighet skall jag vara närvarande varje dag. Ja, inte på jobbet eller andra måsten. Nej, ledighetsnärvarande.
Så får det bli……
…… om bara några timmar….
Är det verkligen omöjligt?
Vad är möjligt? Vad är omöjligt?
Allt för ofta så sätter vi omöjlighetsstämpel på något som vi tror är omöjligt men inte har testat. Vi liksom intalar oss om att det går nog inte.
För ganska länge skrev jag om min vän Kalle som jag spelade wordfued mot. Hans inställning i det spelet var fantastiskt. När jag inte ens prövade ett ord gjorde han det. Under devisen ”Det går nog” hittade han ord som passade. Ord som jag tänkt att det funkar nog inte. Så lägger han det direkt. Jag kunde bara konstatera att jag bedömde det som omöjligt fast det var möjligt.
Innan vi säger att något är omöjligt borde vi testa först.
Kanske beror det på att vi inte vill lämna vår komfortzon. Att vi inte vill riskera för mycket. Kanske är vi rädda för att göra bort oss.
Kanske beror det på att vi i grunden är benägna att bedöma saker efter vad vi ser och förstår. Att vår egen förmåga begränsar själva tron på något. Att vår brist att räkna ut något riskerar att sätta krokben.
Det är en utmaning att inta en möjlighetsattityd. Att välja tro att det är möjligt. Det är därför vi kan flyga idag. Därför vi har bilar. Därför vi har folk som varit ute i rymden. Det är därför vi har massa uppfinningar.
Kanske skulle det se lite annorlunda ut om vi ställde motfrågan om man prövat. Det torde öppna för att våga pröva och lyckas med det ”omöjliga”.
Så säg inte att det är omöjligt för snabbt. Tänk snarare att ”det går nog”.
Söndagstankar – sinnesro
Ge mig sinnesro att acceptera det jag inte kan förändra, mod att förändra det jag kan, och förstånd att inse skillnaden.
Låt dock aldrig min sinnesro bli så total att den släcker min indignation över det som är fel, vrångt och orätt. Att tårarna slutar rinna nerför mina kinder och vreden slocknar i mitt bröst.
Låt mig aldrig misströsta om möjligheten att nå en förändring bara för att det som är fel är lag och normalt, att det som är vrångt och orätt har historia. Och låt mig aldrig tvivla på förståndet bara för att jag är i minoritet. Varje ny tanke startar alltid hos en ensam.
Igår kväll gick jag ner till skön en stund för att bara ladda av tänket. Jag hade förberett färdigt min predikan inför denna dag. Jobbet i butiken hade varit intensivt med många kunder och mycket spring. Så huvudet var rätt ”fullt” av intryck.
Då var det skönt att gå ner till stranden en timme och bara liksom låta allt lägga sig tillrätta typ.
Då kom sinnesrobönen tillbaka till mig. Tänk bara på dom första stroferna:
Ge mig sinnesro att acceptera det jag inte kan förändra, mod att förändra det jag kan, och förstånd att inse skillnaden.
Att landa i att såsom dagen blev får jag lita till att jag gjorde vad jag kunde med gott uppsåt. Att låta den dagen läggas till handlingarna. Ödmjukt be Gud om nåd och förbarmande över dom eventuella fel jag gjort. Att lära mig att det kan gå bättre nästa gång.
Att tacksamt ta emot det som gick bra och ödmjukt se att nåden stod mig bi.
Att låta sinnet få komma ner i varv är gott för själen. Som att andas ut. Som när astman sätter åt bröstet och man tar sin medicin och kännna lättnaden. Som efter en het dag med kvalmig luft få känna ett stilla regn som lyfter luften liksom. Så är det när sinnet får ro.
Likadant när man har bekymmer som tynger. Att då få lägga dom i Guds omsorgsfulla händer och få nåden att kunna släppa taget om dom. Det är då man får sinnesro på något förunderligt sätt.
En sådan stund är inte överskattad. Snarare så är den underskattad. Vi har inte tid för en sådan stund. Men tar vi det inser vi vad det gör just med vår tid som kommer. Vi blir mer närvarande och orkar mer. Och helt plötsligt får vi det hela att gå ihop. Vi som trodde att det var förlorad tid för något vettigare att göra, alla måsten som får vänta, inser att det istället hjälpte på flera plan. Bekymmer löste sig. Orkeslöshet fick kraft. Och vi gick vinnare ur den stunden.
Sinnesro ger ringar på vattnet precis som killen som kastade sin sten i vattnet. Det blir större och bättre. Att vila i att det jag kan förändra försöker jag förändra. Det är gott nog.
”Jag kan själv”
Under några dagar har jag citerat från en bok jag hittade i ett hem på Island när jag var där förra sommaren. Jag vill minnas att det är en bok av Jonas Helgesson. Jag fotade av några tänkvärda tankar från honom.
Stackars alla som tror att dom är bäst – dom har ingen möjlighet att bli bättre.
Ibland möter jag personer som på fullt allvar menar att dom kan allt. Helt seriöst menar man att någon annan inte har något att tillföra dom. En gång mötte jag en som påstod att han kunde vår kassa. Inga problem. När jag sen frågade hur han slog in Varugrupperna svarade han ”goddag yxskaft”. Alltså totalt fel. Ändå menade han att han kunde vår kassa. Som du mörker är det helt galet dumt.
Det finns något som går så snett när man tror att man kan allt.
Man missar allt annat som man trodde inte fanns. Man kan ju allt så man behöver ju inte lära sig något mer.
Man stänger ute så många människor som inte orkar med den attityden. För vem vill resonera med någon som redan kan allt?
Man kan inte bli bättre. Jonas sätter pricken över i-et. Punkt.
Allt för ofta blir det problem i samtalet. Samtalet blir låst. Man kan inte se saken från flera håll. För det är ju en sanning att vissa frågor har flera möjliga svar.
Hur kommer det sig att någon att tro att man är bäst? Möjligen i ett smalt område kan någon enstaka titulera sig ‘bästa’. För rent tekniskt kan det bara vara en åt gången som är bäst. Ok, lagsport är det hela laget, jag vet, men om man ser individuellt alltså. Men det är bara en som kan vara bäst på någonting.
Kanske en (stor) portion ödmjukhet behövs i detta tänkande. Det brukar öppna till en möjlighet till något bättre.
”Jag kan själv” är ju rätt vanligt uttryck för ett litet barn. Med åren inser, dom allra flesta, att det är mycket man inte kan själv. Man inser sin begränsing. Och det är rätt okej att inte kunna allt. Det blir ju fler som blir engagerade då.
Det finns dock en väg att gå för oss alla som inte kan allt. Vars vishet inte räcker till. I Bibeln kan vi läsa följande ord:
Jakob 1:5 Om någon av er brister i vishet ska han be till Gud, som ger åt alla villigt och utan att kritisera, och han ska få.
Detta är en bön efter Guds vilja. Be om vishet om du saknar det. Vem behöver inte be en sådan bön.
En andra chans
Ibland kan man tycka att det är kört. Man tror sig förstå att man gjort bort sig. Då är livet rätt tufft.
Det finaste som språket har uppfunnit är begreppet ”en andra chans”.
Vi är mer oftast villigare att få möjlighet till en andra chans än att ge den.
Jag tror att den som är motvillig på detta är den som kan binda någon mest. Fast jag tror att någon gång kommer det ifatt vederbörande.
Det finns ett annat begrepp på denna sida om en ‘andra chans’. Det heter ”nåd”. Den är så stor så den skapar en andra chans så bra så att den blir som ”den första”.
Nåd är något vi människor borde studera bättre. Inte bara bättre, vi borde vara mer generös till det.
Vi borde nog tänka efter om det finns någon i vår omgivning som vi borde ge en andra chans. Någon vi kanske skulle ge nåd.
Nåd är något vackert och gör gott med oss. Så döm inte för lättvindigt. Ge hellre nåd.
Återvinna misslyckande
Att misslyckas är aldrig roligt. Allt för oftast sitter dessa misslyckanden djupt inom oss som jobbigt påminnande gnagande minnen. Det är på tok för lätt att identifiera sig med sina misslyckanden. Att dom är vår identitet och jag.
Återvinn dina misslyckanden. Gör dom till erfarenheter.
Vi vill ogärna göra om ett misslyckat tilltag. Ett dåligt beslut vill vi lämna bakom oss. Vi skriver ogärna upp våra misslyckanden på vårt CV. Så varför skall vi återvinna dom?
Trendig nyck i ett samhälle där återvinning och second hand är just en trend?
Nej, vi ska inte återvinna dom för att kunna säga att vi är duktiga på att misslyckas för att vi gör varje typ och sort av misslyckanden flera gånger.
Nej, vi ska återvinna dom i relation till erfarenhet. Att vi lär oss något av dom. Lär oss att hantera dom. Och gå vidare med en vetskap om hur vi kan göra något bättre nästa gång om vi hamnar i det igen.
Tänker vi efter så gör vi det rätt ofta redan. Vi har lärt oss att inte göra det på samma sätt igen. Och då är det ju bra.
Men handen på hjärtat ….. nog har vi ibland trotsat detta och gjort om samma misstag igen. Lovat oss själva att inte ”en gång till”. Så gör vi det ändå. Kanske är det för att, mot bättre vetande, vill ändå göra det för något inom oss drar oss till det. Vi vill inte men ändå gör vi det. Kampen finns där.
Bibeln uttrycker det på ett sätt som kampen mellan kött och ande.
”Jag kan inte fatta att jag gör som jag gör. Det jag vill, det gör jag inte, men det jag hatar, det gör jag.” ”Ja, det goda som jag vill gör jag inte, men det onda som jag inte vill, det gör jag.”Rom 7:14,19 Anden vill men köttet är svagt. Alltså det sunda jaget vet vad som borde göra men det mindre sunda jaget har en annan agenda. Typ så. Så blir det en kamp.
Ett misslyckande är aldrig din identitet. Det är en händelse utmed vägen. Fastna aldrig i det. Du är bättre än så. Ditt värde som människa ligger långt ifrån ett misslyckande. Du är mer än så. Du är älskad för din egen skull. Inget annat kan sätta ditt värde. Ingen plånbok. Ingen talang. Ingen yttre skönhet. Ingen ålder, kön eller nationalitet. Ingenting. Ditt värde är långt utanför denna bild och bedömning som vi människor allt för ofta sätter på varandra. Nej, du är älskad för den du är. Punkt slut.
Så återanvänd dina misslyckande till erfarenheten. Blanda inte ihop det med något annat. Då kommer det något gott ur ett misslyckande.
Att vara förändringen
Det är inte alltid vi är överens med den verklighet vi lever i. Vi kanske inte riktigt vill ha det som det är just nu.
Ibland skulle vi vilja att det var annorlunda. Att det var på ett annat sätt.
Kanske har vi en drömbild om hur vi skulle vilja se att det var. Nu tror jag inte alla alla våra drömbilder kan bli sanna. Men kanske det kan ligga något i dom.
Jag hittade den här texten i en bok när jag var på Island förra året. Kanske möjligen är det en bok av Jonas Helgesson. Inte säker men jag tror det.
Texten är nog rätt onödig att förklara mer än vad den verkligen säger. Så sug på den en dag eller två.
Ibland räcker det inte med att vi längtar efter förändring. Ibland måste vi själva VARA förändringen.
Att rensa minnet
Det är snart semester. Inför det kände jag att jag behövde rensa minnet. Ja, inte rensa mitt minne på alla intryck från förra årets semester. Man behöver ju inte det för att tillföra nya minnen. Möjligen läggs gamla minnen lite längre bak när nya förs till. Möjligen.
Nej, det handlar mer om minnet i mobilen. Jag måste ju ha plats för alla bilder jag ska ta på platser jag besöker i sommar. Så det blev att kopiera över bilder till datorn och börja rensa. Typ 5000 bilder kunde avlägsnas fr mobilen. Ändå är det 2500 kvar att gå igenom. Det får bli nästa runda.
Det här med minne kan vara jobbigt. Tänk om man kunde rensa bort minnen som är jobbiga. Minnen som fortfarande sårar. Minnen som skapar mardrömmar. Minnen som helt enkelt skadar oss på något sätt.
Nu är det inte så enkelt att bara sudda ut minnen. Snarare att vi behöver hjälp med att hantera dom. Så att dom inte skapar ”nya” sår. En hjälp att förhålla sig på rätt sätt.
Då kan det bli något åt det hållet att rensa minnet. Man liksom slipar bort dom vassa kanterna dom dåliga minnena har.
Vissa minnen vill man dock aldrig bli av med. Det är dom minnen som långt efter det hänt fortfarande ger ett leende på på läppar och djup inom oss. Sådana minnen ska vi vara rädda om. Dagen som är mulna kan behöva ljusas upp med sådana minnen. Kanske skulle vi lägga dom i ett väl skyddat favoritalbum i vår hjärna. Lättillgängliga och välbevarat så att dom inte blir suddiga.
Dom minnen kan bli avgörande för vårt välbefinnande.
Minnen kan dofta. Visst är det så. Jag kan återskapa doften av min mormor tex. När jag gjorde en maträtt som jag inte gjort på mycket länge kunde jag känna lukten innan den var klar. Sådana minnen är underbara. Så länge doften är okej naturligtvis. 😉
Tack gode Gud för minnet. Ibland skulle man önska att minnet var ännu lite bättre. Eller hur?! När jag jobbade på Laxå vårdcentral arbetade jag bl.a. med minnesträning. Det kan vi nog alla behöva lite nu och då.
Hur som helst. Var rädd om minnet.
Söndagstankar – förlorad men återfunnen
Denna söndag handlar texterna i endel kyrkor om att det som var förlorat återfinns.
I Bibeln läser vi om myntet som försvann. Kvinnan gör allt hon kan för att finna myntet. Hon finner det och ställer till en stor fest.
Vi läser också om fåret som springer vilse. Herden lämnar dom övriga fåren i sin fårfålla och börjar leta. När han finner fåret så lägger fåret på sina axlar och vänder hem till dom andra.
Vi läser också om sonen som tar ut sitt arv och förslösar det på utsvävningar. Han upptäcker hur förlorad han är. Han vänder hem i sin fattigdom. Hoppas att han skall få bli tjänare på sin fars gård. Han hade inget kvar att hämta där. För han hade tagit ut arvet. Förvåningen stiger när han upptäcker att hans far står och spanar efter honom. Han välkomnas hem igen.
Vi kan känna oss förlorade på många sätt. Det kan kännas så hopplöst. Att ge upp kan ligga väldigt nära. Men hur förlorad du än känner dig kan du få uppleva dig återfunnen igen.
När livet känts som att det är förlorat kan livet få upplevas återfunnet igen.
Kanske är det så att du just nu upplever dig förlorad på något sätt. Då är hälsingen till dig denna dag att du är en som Gud letar efter. Hur den än inser att du gått vilse så söker Gud upp dig. Har du gått vilse genom att välja fel väg spanar Gud efter dig.
Hur förlorad du än känner dig kan du få uppleva dig återfunnen.
Hur då?
Genom att vända dig till Gud, herden, Fadern och be om att få bli återfunnen. Har det hänt sådant i livet som gjort dig förlorad finns det helande och försoning till återfinnande.
Du är sedd. Älskad. Omtyckt. Gud vill se på dig. Beröra dig. Där andra kanske vänder dig ryggen så gör inte Gud det. Låt dig finnas. Sitt inte kvar i din förlorade situation. Gud vill något mer med dig.
Amen.
