Författare: pedherskoog

Jag är förundrad över hur saker och ting kan utveckla sig. 

Skulle boka tid för en undersökning. Fanns inga tider för om flera veckor och inga tider som fungerade för mig. 
Efter lite samtal så fanns det helt plötsligt en tid dagen efter på förmiddagen. Hur gick det till?

Uppenbarligen så fanns det en tid.  Uppenbarligen hade jag missat den om jag inte samtalat lite med den som bokade tider. 

Det är ju inte första gången jag är med om detta. Första svaret är att det inte finns någon möjlighet. Men efter litet samtal finns flera lösningar. Det kan vara omöjligt att ändra beslut retroaktivt men så helt plötsligt är allt möjligt. Det kan vara arbetsförmedling, försäkringskassa, sjukhus, parkeringsbolag och vad alla nu heter. 

Ibland funderar jag på att person på andra sidan telefonlinjen inte är intresserad av att hjälpa och försöka hitta lösningar. Lättare med ett nej.  Man känner sig bara till besvär. 

Sen finns det ju undantagen. För länge sedan skulle vi iväg på semester. Två familjer, en bil, bokad stuga och färjebiljett. Så kommer det en begravning. Ringer försäkringsbolaget. Valet var att ställa in resan för alla eller fixa biljetter på flyget för halva följet. Och då utan självrisk typ. Egentligen rätt omöjligt enligt försäkringsbolaget.  När försäkringsmannen inser att min lösning på problemet skulle bli billigare så kommer kommentaren  ”Inte vet jag hur vi ska redovisa detta. Men så gör vi.”  Vi fick flygbiljetter. Kom iväg en dag senare. Våra kompisar kom iväg som planerat. Alla tjänade på det. Det var föredömligt gjort. Tänk om han hade hållit hårt i hur man brukade göra?

Tänk om fler hade denna känsla av att vara lösningsfokuserade än omöjlighetstänkare. Ibland blir så förundrad över omöjligheten att lösa problemet. 

Jag blir i alla fall hellre förundrad över att man kan hitta möjligheten i det som först såg så omöjligt ut. Bara man tar sig tid, och ha en vilja att göra det, brukar det nästan alltid finnas en lösning. 

Ledsamt är det dock att samtidigt notera att den som inte orkar stå på sig, kör i väggen hos denna typ av människor. När den sjuke inte orkar stå upp emot den omöjlige receptionisten på sjukhuset, den  arbetslöse mot arbetsförmedlingen eller vad det nu är. Dessa människor är det synd om. Och allt beror på en person i andra änden av luren som inte orkar bry sig. Eller bara vill ta den enklare vägen för att slippa merjobbet att möjligen hitta en eventuell lösning som kan förändra mycket. Som kan förvandla en människas liv. Bara för det kostar lite för mycket energi som den inte vill ge. Det kan göra mig ledsen när jag möter den som blir utsatt för detta. Det gör mig förundrad över hur det ibland kan gå till….