Söndagstankar – ängarna på berget

När jag var på Island besökte jag ön som ligger öster om Island. Eller rätter sagt öarna. En av öarna är ganska svår att komma upp på. Klippväggarna är branta. Ska man upp på platåerna så får man klättra upp vis stegar. Något jag avstod från.  

Där uppe på platåerna gick det får. Det var fina gröna vidder man kunde se. För att få upp fåren dit så hissade man upp dom. Så gick dom där året runt. Det var brant. 

I det ljuset fick psalm 23 en liten vidare betydelse för mig. ”Han låter mig vila på gröna ängar…..” Psaltaren‬ ‭23:2 På detta berg gick dessa får och det var rätt risktfullt tyckte jag. 

Under ganska svåra förhållanden finns det en äng som Gud för oss till för att få vila. 

När jag började fundera så föll mina tankar så här. 

Det finns gröna ängar till vila hur livet än ser ut. Ängar som vi får hämta andan på. När livet är på berget och det är på topp. Även när livet är i dalen, då livet är tungt. 

När livet ger oss många olika skiften så behöver vi andrum. Det kan vara sorg. Det kan vara ekonomiska jobbiga situationer. Motgångar. Men också när livet går på räls och allt känns på topp. Det andrummet tror jag Bibeln beskriver som psalmisten gör. Att få vila på gröna ängar. Den platsen kan se lite olika ut för oss alla. Men jag tror att vår Herre vill hjälpa oss till en sådan plats. Texterna säger att han ”låter oss vila på gröna ängar och för oss till vatten där vi finner ro”. Det ligger alltså i hans intresse att vi finner dessa platser. 

Andrum är något vi behöver i alla livets skiften. Kanske mest i tider av sorg och motgångar. Vi får aktivt söka dessa plaster och vi får tillåta oss att bli förda dit av vår herre. 

När vi bara ser det vi saknar…..

Robert Eriksson påminner oss om något väldigt viktigt Indien debattartikel i Dagen igår. 

Han visade på att vi har så lätt atr fokusera på brister vi har. På det vi inte har men önskar att ha. 

Så missar vi det vi har för att fokuset blir fel. 

Tror att han ville visa på att det finns en risk när vi försöker styra framtiden utifrån bristen och det vi saknar. 

Å ena sidan är det ju en förändring vi söker när vi ser en brist. På ett sätt är det ju inget fel med det. 

Å andra sidan kan ju ett sådant synsätt ochhandlingsmönster missa målet när vi faktiskt missar det vi redan har. Det faller i någon form av skugga liksom. 

Fokuserandet på bristen gör oss missbelåtna och kanske för lätt uppgivna. Får vi ändrat fokus som ser det vi har finns det större förutsättning att känna sig nöjd och tillfredsställd. 

Ha-begäret kan ju spela oss ett stort spratt. 

Jag tror att ett bra utgångsläge för oss som individer, som kyrka, som förening, som vilket sammanhang som helst, är att se det vi har och utgå från det. Göra något bra med det vi har. 

Ett påstående som jag är lite allergisk emot är när man säger ”Vi måste se hur dom gör” (med undertonen att vi skall göra likadant) . Då ryggar jag tillbaka. Vad är det som säger att just det funkar hos oss? Har vi rätt förutsättningar för att det ska lyckas lika bra? 

Jag tror en bättre väg är att först se vad vi har för resurser och utifrån dom ta impulser från någon annan. Så får det möjligen påverka som en bonus mer än att man bygger helt och hållet på det. 

Jag tror att det finns en inneboende kraft att se det vi har. Att se resurserna i det sammanhang som man är i. I en kyrka är det på tok för lätt att man säger att vi saknar människor till att göra saker eller delta på något sätt. Men om ledarna inte medvetet och målmedvetet söker bland folket kommer man missa dom man just är i behov av. Lever ledarna för långt från folket så missar dom just folket. (Ingen konstig slutsats) Resulatet blir att man ser bristen eller det man saknar pga det och missar möjligheterna. För sanningen är väl den att dom flesta är nog lite för blyga för att annonsera sig själv. Jag tror att det är likadant i idrottsföreningen eller något annat sammanhang. 
Kanske är det så illa att vi söker efter hjälpen på andra sidan ån för vi tror att det är bättre där. Så missar vi den som står på samma sida ån och bara väntar på att få komma med. 

Glöm inte bort att du har så mycket i sig själv. Att det som du har materiellt faktiskt räcker ganska långt. 

Att förlora… men spela ändå

Jag spelar ju ganska ofta Wordfeud. Rätt kul spel. Jag spelar ofta mot en god vän där jag i stort sätt aldrig vinner. Han är grymt bra på detta spel. Varje gång jag vinner så är det lite extra stort. 

Fast jag förlorar så fortsätter jag att spela mot honom i alla fall. För det finns något bra i det ändå. Jag lär mig massa bra och krångliga ord från honom. 

När jag var ung så hade jag en kompis som lärde mig att spela schack. Han vann ju jämnt. Han lärde mig mer och mer. Gav mig tips och idéer. Till slut slog jag honom. Det var väl då han hade lärt mig allt han kunde i spelet. Det var nog då, vid den tidpunkten, vi slutade spela mot varandra också. Han tyckte nog inte det var så kul längre. Det var ju mindre kul att förlora mot den han lärt upp. Som från början var så mycket bättre än honom. Jag klandrar honom inte alls för det. Han hade lärt sig i sin tur av sin far. Och han hade blivit bättre än honom också. 

Egentligen skulle man ge upp när man förlorar hela tiden. Får jag vara lite ärlig beundrar jag alla (inkl lite mig själv också 😊) som inte ger upp utan förutsätter fast man förlorar. Tycker det är lite strongt och stort att man faktiskt utmanar det i alla fall. Visst är det roligare när man vinner. Visst är det så. Men det är ju inte alltid det som är det viktigaste. 

Att förlora kan vara något bra det med. Man kan lära sig mycket med att förlora. Speciellt i Wordfeud. Till slut har man lärt sig så mycket av sin motståndare att man kan slå den. 

Det är inte så farligt att förlora. Det kan faktiskt komma något bra ur det med tiden. Så ge inte upp. 

Tänk om man kunde vaccinera sig emot…..

I går var jag och vaccinerade mig. Ska ut på en resa så småning om så det behövdes några stycken vaccinationer. 

Man för ju det för att slippa bli sjuk när man är ute och reser. Förebyggande. Man vet ju inte om man skulle bli sjuk. Och man eventuellt blir smittad så får man ju ett bra skydd.

Tänk om man kunde vaccinera sig mot mer än bara sjukdomar. Eller hur, visst skulle det vara bra.

Till exempel….

Otrevliga telefonförsäljare. Alltså det vaccinet skulle jag köpa direkt. Mot alla dessa callcenter som ringer. Nu har jag ju nixat min telefon men det hjälper ju tydligen inte. Och har man tex Com Hem så anlitar ju dom dessa företag och då är jag redan kund. Men tänk om det gick. Då skulle jag och många med mig må så mycket bättre. 

Tänk om man kunde vaccinera sig mot alla bilister som inte använder blinkersen på bilen. Det skulle ju bli rätt mycket säkrare för alla då. 

Tänk om man kunde vaccinera sig mot dåligt väder. Då skulle det ju alltid kunna vara bra väder.

Tänk om man kunde vaccinera sig mot alla misstag man gör. Mot alla felval man gör. Då skulle ju livet vara mer rätt liksom. Man gör troligen inte bort sig så ofta då.

Tänk om man kunde vaccinera sig så att man kunde stava bättre och klara av ”de” och ”dem” utan problem. Då skulle jag köpa det vaccinet direkt. Och dom som retar sig på att jag konsekvent skriver ”dom” slipper gång efter annan hoppa på mig och utrycka sin duktighet på min bekostnad. 

Tänk om det fanns vaccin mot allt som inte faller in i ramen och normen då skulle det för somliga i alla fall vara bättre. Det troliga är väl att vår värld skulle se så mycket tråkigare ut. Upplevas så mycket tråkigar också för den skull. 

Fast om man tänker efter så är det kanske lika bra att man bara kan vaccinera sig mot svåra sjukdomar som man kan dö av. Man får gärna uppfinna fler bra vaccin. Annars kanske man hittade på ganska märkliga vaccin. Till allt möjligt. 

Och betänk om man var immun mot allt? Alltså det som är lite ovanligt och inte alltid faller innanför ramen är ju lite av en guldkant på tillvaron. Så livet skulle nog bli rätt färglöst och ganska tråkigt. Det är ju visst bra att ha fått vissa sjukdomar för då får man inte dom en gång till. Kanske är det lika med våra misstag – vi lär oss något bra av dom och gör förhoppningsvis inte om dom igen. Och att bjuda någon på ett gott skratt kanske inte är så farligt. 

50 år och målbrottet

Man säger att jag kommit i målbrottet. Rösten bär inte och jag låter typ pipigt ibland….. 

Tänk att precis fyllt 50 och äntligen hamnat i målbrottet.

Nja, det var väl inte dant direkt. Jag har tappat rösten typ. 

Att ha ett jobb där man pratar mycket och vara hes är en utmaning.  Inte bara för att jag är pratglad. Helt enkelt lite knepigt att jobba där mycket byggs på att vi behöver kommunicera med varandra för att det ska liksom funka. När man behöver ropa på någon så verkar dom inte höra. Dom verkar ignorera mig. 😄

Ja, sista dagen på semestern var väl ingen lyckad dag. Då fick jag en släng av en förkylning som nu har gett mig ”smokerings”-röst om den nu hörs överhuvudtaget. 

Vilken tur att man skriva av sig lite då 😂😂

Släpp djuren loss !! Det räcker nu !!

Sitter och tittar på nyheterna. Bilder kablas ut över världen hur man hanterar djur. Djur som transporteras och blir stående i lastbilar i dygn för att människor skall behandla dokument. I hög värme utan vatten. Där dör många av dom. 

Jag måste bara få ropa ut. DET RÄCKER NU!!! Det är inte på något sätt okej att transportera djur under dessa förutsättningar. 

Om jag kunde chaufförena som kör dessa lastbilar – vägra kör! 

Om jag kunde nå transportföretagen – tacka nej till dessa transporter om ni inte kan göra det hundrafalt bättre. 

Om jag kunde nå djurägarna – tänk om och sälj inte djuren under dessa förutsättningar. 

Om jag kunde nå EU – gör något som stoppar det NU

Om jag kunde nå oss alla som väljer att äta kött – välj bort dessa producenter. 

Om jag kunde nå alla butiksägare – avstå från att köpa in detta kött. Påverka istället genom er möjlighet att framföra att det är oacceptabelt sätt att hantera djuren. 

Sök på SVT play och använd sökordet ”djurtransport” så hittar du inslag som troligen får dig att reagera. 

Det är inte värdigt någon människa att finnas med i den behandling av djuren. Släpp djuren loss. Det räcker nu. Alla som är med i besluten omkring dessa djurtransporter som gör dessa djur så illa borde skämmas. Punkt.  

Man vet….

Första dagen är gjord efter några veckor av ledighet. Det är alltid spännande att komma tillbaka och se hur det gått. 
Inte så ovanligt att komma tillbaka med en stor hög med post. Med en massa frågor att lösa. 

När jag kliver in så ligger det ingen hög med post. Min kollega har en samlad bild över läget och det mesta är gjort. Vilken lycka. Månadens resultat är bättre än förra årets och vi ligger bra till förövrigt. Jag kan lägga krutet på dom första stegen in o hösten satsningar med annonsarbetet. 

När sådant händer vet man att man jobbar i en välmående organisation. Då vet man att lagarbete är en lycka när det fungerar, en förutsättning för goda resultat. 

Ett lagarbete innebär att ingen kan påstå att allt står och hänger på en enskild individ. Alla behövs i arbetet. När någon inte kommer träder någon annan in och så fungerar det. 

Jag måste säga att jag blir både trött och förundrad när jag möter folk som tror att dom är dom ända som håller upp det på jobbet. I vår värld på mitt jobb Erikshjälpen är det så tydligt. Alla kuggar behövs. Den som kör in möbler, tar emot alla saker, den som bereder, den som säljer och den som står i kassan. Alla är lika viktiga. Om någon säger att den betyder mer än någon annan stämmer inte det. Och så är det på alla jobb. Ändå händer det att någon på något jobb menar sig vara förmer och förväntar sig mer uppmärksamhet än andra. Det förundras jag över. 

När man kommer tillbaka och ser hur allting fungerar så bra blir man tacksam och känner sig lite överflödig. Men jag fyller förhoppningsvis någon uppgift som ingen annan gör så är jag en del i det stora gemensamma arbetet. Vad skulle styrelsen göra utan oss och vi utan dom? Vad skulle Erikshjälpen göra utan alla medarbetare som satsar så mycket? Vad vore vi utan deras stöd? Så kan du föra över det tänket på ditt sammanhang. 

Vad får det för resultat? Jo, att vi börjar uppskatta varandra mer. Att det kommer att visa sig i handling. Gör det inte det har vi en läxa att göra. På alla plan. Risken är annars att man tappar kontakt med verkligheten och då hamnar man i ett knepigt läge. Oavsett vilken roll man har. Chef som medarbetare – i det ljuset är vi alla medarbetare – från högsta verkställande chef i organisationen till den som tex står i kassan. 

Tänk att du och jag kan få vara den goda medarbetaren och kollegan. Vi gör det valet själva att bli det. Vare sig det är på ett jobb eller som volontär i en ideell organisation. 

När man kommer tillbaka till jobbet efter semestern och på snudd känner sig lite överflödig vet man att man har goda medarbetare vid sin sida. Då har man det riktigt bra. Det gör mig väldigt tacksam. Så tacksam. 

Vår syn på den gamla tiden….

Satt och tittade på en repris på tv. Man kan säga att den var gammal. För programmet sändes för typ länge länge sen. 

Programmet var ”Hela Kyrkan Sjunger” med Margot Borgström från Umeå. 

Nu var det inte dom gamla sångerna som just nu ligger kvar på näthinnan efter programmet. Inte heller kläderna man hade på sig. Inte heller den dåliga kvalitén på kamerafolket trots deras hackiga svepningar över lokalen. Nej, det var något helt annat. 

Det var glasögonen. Alltså, vad hade dom på sig? Glasögonen såg ju inte kloka ut. Men, hur som helst, dom flesta hade just samma typ av glasögon. 

Jag skulle tro att vi alla tänker att dom glasögonen vill vi inte ha. Nej usch och fy. 

Nu vill jag inte lägga ut några bilder på folk. För det är ju inte dom som ska hamna i skottgluggen. Men vill du se kan du söka dig till SVTplay och söka där på ”Hela Kyrkan Sjunger”. Se och bilda dig din egen uppfattning. 

Men när jag sitter där och tittar slår det mig att dom glasögon man har då ser jag ju i reklamen idag. Och då verkar det vara helt okej. Tänk va olika det kan va och bli. 

Man brukar säga att det inte finns något nytt under solen. Och det är ju inte helt sant men ändå rätt sant. Vi tar det gamla och gör det till nytt igen. Liten förändring och justering och vips så har man något nytt. Kläder, glasögon, skor, möbler mm mm. 

Det lilla lustiga i detta är ju att vi kan ha en rätt knepig syn på den gamla tiden men vill ändå att den skall både synas och märkas och påverka vår nutid. 

Då kanske är vi rätt mycket påverkad av den ”förra” tiden. Kanske tom mer än vi vill erkänna. 

Tittar man på hur second hand har vuxit fram så är det väl bevis nog. Vi har väl aldrig köpt så mycket på second hand som vi gör idag. En liten kul grej är ju att vi får in massa underbara gamla glasögonbågar. Dom måste jag börja fundera lite mer på. Här kan vi kanske göra något kul omkring. Oj oj. Spännande. 

Kanske behöver vi vara mer föreiktiga med hur vi försöker beskriva den ”förra” tiden. För det första: Vi lever ju gärna kvar i den tiden. För det andra: Det vi gör och lever idag kommer dom som lever om 50-100 år ha åsikter om ( på samma sätt vi har om dom som levde för 50-100 år nu)

Så nu får jag nog fundera på vad den gamla tiden är. Den verkar ju vara nutid och framtid på samma gång. 

Punkt. (!)

Så sätter jag punkt på en av dom mest händelserika semestetdagarna på många år.

Efter att ha gjort öar-semester (besökt fler öar än på mycket länge… 8 öar), stått på två olika kontinentalplattor, varit i två olika länder, känt historiska vingslag från 3000 år tillbaka, tappat bort ett kreditkort, fått vara med på min sons vigsel, fått reda på att min andre son fått jobb, fått hålla i rester från jordens inre, badat två gånger var av en i en varm källa (och en i Vättern 😊), träffat gamla och nya vänner, fått sett vackra solnedgångar, klättrat ner i en vulkan, stått på den (troligen) enda fotbollsplan som finns på en aktiv vulkan så är jag ganska nöjd.

Att på detta sätt konstatera att jag varit välsignad av många goda intryck.

I morgon är det dags. inte så dumt trots allt

Söndagstankar – det finns ett namn som välsignar bara genom att säga det 

Jag vet inte om du brukar går runt och säga massa namn högt eller tyst för dig själv. Det är inte så vanligt direkt.

Hörde en berättelse om hur en, vad jag anar, ovan kyrkobesökare reagerade på att man sa ”S” i kyrkan. Vad man sa var namnet ”Jesus” men vederbörande hörde nog bara själva s-ljudet.

Jag har lagt märke till att det finns något speciellt med att säga Jesu namn. Det kanske inte är så märkligt på ett sätt. ”Därför har också Gud upphöjt honom över allting och gett honom namnet över alla namn” / Fil 2.  Ganska tydligt att Jesu namn är något mer än andra namn.

Peller Karlsson sjunger en sång som stryker under detta med namnet Jesus:
Namnet Jesus, sköna namnet Jesus, i det namnet har jag liv idag.

Min mamma berättar att ett av hennes dagbarn satt på golvet eller var han nu var någonstans och sa ”Gode gode gode”. Han hade väl hört mamma gå där i köket och småbe och härmade henne. Det är gott att tidigt lära sig att den enkla lilla bönen faktiskt fungerar. 

Vi sjunger i en lovsång: ”Namnet, Namnet Jesus, i det namnet är jag fri.
Namnet, Namnet Jesus, i det namnet finns befrielse från synd”.

Därför kan vi påminna varandra om att när det är tungt eller jobbigt, eller när vi har svårt att se utvägen så kan det ge oss en lättnad att bara säga hans namn – Jesus.

När orden inte räcker till. Eller vi kanske har svårt att få till orden. Då räcker det med att säga namnet Jesus. I det namnet finns allt du efterfrågar men har så svårt att sätta ord på. I det namnet finns det kraft bakom som på något förunderligt sätt frigörs när namnet sägs. Det verkar veta fast inget är sagt. Fast inget är förklarat. Fast namnet är sagt bara i en suck så vet det allt. Varför? Därför att den Gud som bär detta namn har täckning bakom namnet. Täckning bakom orden.

Pröva det att säga det namnet när du behöver en lättnad i tänket. Eller livet bara är allmänt jobbigt. Att säga namnet i Jesus som en bön kan förvandla situationer.