….om detta må ni berätta….

Blev påmind om att det är 70 år sedan andra världskriget tog slut. Vi är verkligen lyckligt lottade i denna del av vår jord. På ett sätt är det lite knepigt att fira ett krigsslut när så många människor just nu lider under krigshandlingar. Så tragiskt. 

Samtidigt är det värt att lyfta fram detta krigsslut för att inte glömma vad det handlade om. För ganska många år sedan tog Göran Persson ett bra initiativ. Han var med och såg till att boken ”… om detta må ni berätta…”. En bok som du kan läsa och hämta på följande adress http://www.levandehistoria.se/sites/default/files/material_file/om-detta-ma-ni-beratta-e-bok-som-pdf_0.pdf. 

För mig är det ofattbart hur vi människor kan glömma hur det var. Likadant hur vi kan förvränga historiebeskrivningen. I min värld skulle aldrig detta kunna hända igen. Men uppenbarligen kan det göra det. Vi kan se hur det genom historien blir en annan bild av historien när dom som varit med dör ut. Den muntliga traditionen som dör många hundra år sedan var den ända vägen till att komma ihåg verkar ha tappat sin kraft. När vi idag kan googla allt, faktan finns på internet, allt vi möjligen kan behöva veta kan vi då söka. Den finns där och lan tas fram när som helst. Ändå fungerar det inte. Men när den muntliga traditionen var den ända säkerheten att bevara historien var man oerhört mån om att föra den vidare. Man memorerade den, berättade den om och om igen.

Att det är 70 år sedan andra världskrigets fredsslut är mindre viktigt tycker jag. Viktigare är att vi berättar om det om och om igen. Att vi visar på att den utrensning av Judar som då skedde är avskyvärt. Kanske det kan väcka oss människor över dom utrensningar som just nu pågår utöver vår jord. IS framfart mot kristna är bara ett exempel på hur historien upprepar sig. Likaså hur Judarna förföljs på nytt. 

Detta kan bara brytas om vi tillsammans står upp emot det. Därför är det så viktigt att om och om och om och om och om igen berätta. Allt för att dom som var med och dog, inte dog förgäves. Allt för att dom som var med, överlevde och berättade sanningen inte gjorde det förgäves. 

Berätta för dina barn som kan berätta för sina barn. Kanske kan vi då förändra denna värld. 

Kvittohysterin 

I går när jag åkte från jobbet skulle jag tanka. Det var rätt många i kön och det var trångt vid Mirum i Hageby. Då ser jag att alla före mig vill ha ut sitt kvitto. Naturligtvis får dom göra hur dom vill. Men jag bara undrar. Vad gör dom med sina kvitton? En man stod länge och tittade på automaten och funderade på hur han skulle få ut sitt kvitto. Kön växer under denna tid. 

Alltså vad gör man med kvittona. Är det inte så att dom hamnar i fickan eller plånboken. När man fått tillräckligt många så slänger man dom. Inte sparar man väl på kvitton? Eller ?  

När det är så många i kön och det är så trångt tänker jag att man vill komma bort därifrån så fort som möjligt. 

Visst, naturligtvis får du spara på dina kvitton men jag bara undrar. Vad gör alla med sina kvitton? 

Bilskrälle – eller rättare sagt tjuvskrälle

Du kanske kommer ihåg att jag skrev om att jag hade inbrott i min bil. Den hamnade på bilfirman. 

Den är inte klar än. En liten list som är restad från leverantör som förstör allt. Visst kan det hända. Bara att gilla läget. Men det är så surt. snart 1,5 månad med hyrbil och bil på reparation.

Allt bara för en tjuv behagade göra inbrott. Han fick med sig ett tuggummipaket och en iphonladdar. För mig kostar detta ganska mycket pengar. Så surt.

Att då möta människor som jag mött idag gör livet så mycket mindre surt. Först träffar jag en truckförsäljare. Han visste så mycket om Erikshjälpen. Han var villig att sälja en truck så billigt till mig för han visste vad vårt syfte var. Det var hans sätt att hjälpa till. 

Senare på kvällen har jag volontärsträff för nyfikna på erikshjälpen. Så intressant samtal. Intresset var på topp. Dom flesta skrev på en intresselapp. Genuint intresserade att vilja vara med. I olika uppgifter med olika förutsättningar. 

När man då summerar dagen, vad är då en försenad bil pga av en liten list? Ingenting. Det är bara världsligt.  Det finns större värden att vara glad för. 

En kort resa kan kännas som den största. Även en resa mellan Skultorp och Falköping.

När jag gick i lekis skulle vi göra en skolresa. Jag bodde i Skultorp och vi skulle åka till Mösseberg i Falköping. Som jag minns det var det den första resan jag gjorde utan att mamma och pappa var med. Vi skulle åka buss. Enligt google Maps är denna resa 33 km och skall ta ca 35 minuter.

Vi skulle se på djuren som fanns där. Kommer ihåg att det fanns en påfågel som visade upp sina vackra fjädrar. Jag kom riktigt nära den. 

Men detta var en stor resa. Jag uppfattade den som väldigt lång. Så det var en liten pirrig Pedher som gick på bussen. Spänd och nervös. 

Tänka att en så kort resa kan uppfattas som den största resa man någonsin gjort. Trots att jag gjort fantastiska resor sen dess, tex min drömresa till Florida, så är det nog denna resa som satt störst spår på något sätt. 

Kanske är det resan uppkomst som betyder så mycket. Men naturligtvis dess mål är ju så avgörande. Alla resor kommer nu till för att man vill till ett visst ställe. Det är ju också det som avgör att man just startar sin resa. En del menar att det är förberedelserna som är själva resandet. Då man drömmer och planerar. Och visst, det är ganska avgörande, men det är ju när man kommer fram till målet som alla drömmar uppfylls. Förberedelserna är ju avgörande för att resans mål skall bli uppfyllt. Men ändå är det framkomsten till målet som ger själva tillfredställelsen i resan. Kort som lång resa. 

Så betänk, när du tycker att du inte har råd med en lång resa, att en kort resa kan också vara den största resa du gör. Allt beror på målet för resan. 

En kort resa kan verkligen vara värd att göras för den kan innebära så mycket. 

En resa är ju så fantastisk och mycket längre än man tror. Resan man gjort började tidigt med en dröm. Sen förberedelse. Så gör man själva resan. När den väl är genomförd lever man den igen genom minnet av den. Så en kort resa är egentligen ganska lång.

Vägen hem var alltid längre

När jag var liten fick vi inte cykla till skolan. Det var bara att gå. Om jag skulle åka buss fick jag gå lika långt åt andra hållet som till skolan. Så det var ju inte något alternativ.

Min skolväg korsade den ‘stora’ genomfartsvägen genom Skultorp. Det fanns ett övergångsställe men inget trafikljus. Ingen skolpolis som hjälpte till. Så det var att klara sig själv. Som sjuåring var det väl inte det mest lämpliga men vad fanns det för alternativ? 

Det konstiga med min skolväg var att den var alltid längre hem än till skolan. Till skolan var jag rätt fokuserad att ta mig till skolan. Men hem, du vet den vägen vara alltid längre med massa intressant att upptäcka. Jag kunde gå lite omvägar, typ dit intresset ledde mig. Jag kunde gå och filosofera och upptäckte efter en stund att några skolkompisar såg jag inte till. Dom var nog redan hemma. 

Alltså detta lilla samhälle som heter Skultorp är ju inte stort. Men för en sjuåring på väg hem är det nog ganska stort. Det fanns ju så mycket intressant att upptäcka. 

Ibland skulle jag vilja återerövra denna nyfikenhet. Att även det lilla sammanhanget är värt att upptäcka. Att var jag än kommer skulle jag ha en sjuårings hunger att upptäcka. Att ha en blick som ser det jag idag missar. Alltså,  sjuåringar kan ju hitta vad som helst. Jag tror nog att du förstår vad jag försöker säga. Som vuxen har vi, allt för ofta, förmågan att döma ut saker innan vi ens har hunnit upptäcka det mer än ett ögonkast. 

Vi tar mycket för givet. Vi tar den snabbaste vägen mellan punkt A och B. Vi är så effektiva. Vi är så upptagna. Så i vår värld skulle vägarna vara lika långa. Men tänk om vägen hem var lite längre även för oss vuxna. 

Det finns en sak jag är lite svag för….

Det finns något jag är svag för. Du som känner mig lite mer säger säkert nu ”en sak?”  Får väl erkänna att det finns möjligen mer jag är svag för. Men jag tror jag avstår från att saluföra allt jag är svag för. Men det kanske skulle bli en intressant läsning.

Jag är svag för min mors mjuka pepparkaka. Den är så god. Får även erkänna att jag hoppas att jag skall få en när jag är hemma och hälsar på. 

Jag hade förmånen att få smaka denna redan som ung. Har en liten aning om att detta är en generationsgrej. Alltså att hon fått receptet från någon anförvant före henne. Vet inte säkert men så kan fallet vara. 

  Detta är en sådan grej att man behöver lära sig att baka den. Du säger säkert att det inte är svårt och du har säkert rätt. Men vad spelar det för roll om man kan receptet? Man måste kunna göra det på rätt sätt. Har smakat många mjuka pepparkakor men ingen har varit som min mors. 

Jag hoppas att hon kommer att kunna baka den i många många år till. Fast ett måste till. Jag måste hem till henne en helg och lära mig att baka den. 

Det är något speceillt med hennes mjuka kaka. Den kan stå länge i kylskåpet utan att förstöras. Nu är det väl ingen större risk att detta skulle ske, men ändå…. Den har en god mjuk smak. Till en kopp kaffe är den perfekt.  

Så jag är lite svag för min mors mjuka pepparkaka. Så är det.

Söndagstankar – tro och vara trygg

En liten sång som sjunger inom mig denna helg.

Vart Gud än leder mina steg idag, så kan jag tro och vara trygg.

Om än min väg är mörk och jag är svag, så kan jag tro och vara trygg.

Mitt liv är hans att bruka som han vill. Hans kraft för varje börda räcker till.

Att ge mig kärlek är ju allt han vill, så jag kan tro och vara trygg.


Han känner varje väg jag vandrar på, så jag kan tro och vara trygg.

Han skapat land och hav och himmel blå. Ja, jag kan tro och vara trygg.

I sommarsol hans kärlek mot mig ler. På stormigt hav hans stora makt jag ser. 

Han hör när varje liten mänska ber, så jag kan tro och vara trygg.  

Denna lilla visa summerar på något sätt min tro. I bland hör jag oss troende säga att ”tron innebär inte en dans på röda rosor”. På ett sätt är ju det rätt. Vi har ingen friväg till ett bekymmersfritt liv. Inte alls. Men det som tron ger är en trygghet som bär igenom. Långt från den kontrollerande guden. Mer av en Gud som är medvandrare. Slutklämmen blir så skön och vacker på något vis: ”Han hör när varje liten mänska ber, så jag kan tro och vara trygg”. Sug på den en stund.

Visst andas detta något alldeles extra gott? Visst inger det en djup trygghet som på något sätt bottnar i vårt innersta djup? Jag tror att det är just detta vi människor behöver och söker efter. När vi upptäcker det blir vi hela på något sätt.

Jag tänker att detta är något alldeles nödvändigt för oss. För mitt i vår brustenhet med misslyckanden och dagar av sorg är detta vår livlina. Mitt i glädjen och framgångsdagar ger det en sådan genuin tacksamhet till den Gud som gett oss denna trygghet i Tron.

”Att ge dig kärlek är ju allt han vill så du kan tro och vara trygg”

Långhelg stavas återhämtning….

Det är något speciellt med långhelg. Som denna helg tex. Visserligen bara tre dagar ledigt istället för två. Ingen, till synes, större skillnad men ändå så gott. Ledigt fredag till söndag. 

När man kommer till kvällen under fredagen inser man ju att det är långt kvar. Det är en ganska ljuvlig känsla. 

Om man jämför med höstens nonstop-liv är ju våren underbar. På något sätt behöver man dessa dagar väldigt mycket under vårterminen. Under hösten och vintern är man ju ändå mer inne och stilla. 

Tänk att en extra dag kan göra så stor skillnad. Den känns nästan som att helgen blir en evighet. Man får den där känslan av att ha hur mycket tid som helst. 

För många år sedan när jag fyllde min almanacka med många möten och sammankomster för att vara effektiv sa min kollega några väl valda ord. Ord som jag sedan dess har burit med mig. Insett att hans visdomsord är inte alltid så lätt att följa men ack så viktiga. Hans visdomsord har lätt att ge dåligt samvete av någon anledning. Ändå kan det vara helt avgörande för att orka vidare.  Ibland har jag ångrat att jag inte efterlevt den visdomen bättre. Men det är bra att bli påmind om det för då finns det hopp till uthållighet. Leon sa till mig: ”Pedher, du måste ha återhämtningstid. Du måste ha en paus mellan dom olika samlingarna för att orka” 

Visst är det bra. Jag kan höra hans röst fortfarande. Hans norrländska brytning. 

Det är vad långhelgerna är. Återhämtningstider. Långhelgen vill berätta och påminna om att vi behöver tider av återhämtning för att orka. För att få tillbaka energin vi behöver. Det är då vi ska göra det som tillför det lilla extra i livet. 

Faran med långhelger är att vi fyller dom med så mycket att dom blir inte den återhämtning dom är ”ämnade” till. Nu är det ju naturligtvis så att återhämtning kan vara att göra saker. Absolut. Men vi behöver också den lugna promenad, stilla stunden med boken, en god film, att vara med dom man trivs att vara med. Inte så effektivt och producerande. Men visst är det just detta som skapar energi och ger vila med återhämtning.

Var rädd om långhelgen som stavas återhämtning.

Valborg – våren är här – eller firar vi någon annan Valborg?

Satt på jobbet och skulle försöka förklara vad ordet Valborgsmässoafton egentligen betydde. Man kan väl säga att det var inte det enklaste. Du har säkert en bra och enkel förklaring. Men att förklara gårkvällen för nysvenskar är inte lätt.

Fast jag tänker på Valborg – den Goa tanten i Sköldinge. När jag jobbade som pastor i Valla så hade jag möjlighet att sova i kyrkan i sköldinge.  I sköldinge bodeea också Valborg och Gösta. Riktigt Goa vänner. Valborg var alltid frikostigt och generös. Öppen dörr. ”Du vet när vi äter så det är bara att komma” Lch det var verkligen en öppen dörr. Ibland ringde hon och sa ” bara så du vet så blir det palt idag. Du är välkommen men du gör som du vill”. Vilken härlig Valborg. Under mina år av pendlande till Valla och sköldinge blev deras gästfrihet min trygghet på något sätt.

  
Nu är det ju inte Valborg i Sköldinge vi firar men det skulle faktiskt kunna vara det. För det är hon värd. Vi firar ju in våren. Visst har den infunnit sig redan men nu firar vi in den.

  
Jag gjorde det på Björkenäsgården i Hampetorp. Jag åkte dit för att lyssna på en grupp som heter Rejoice Gospel Quartet. Visade sig vara ett bra val. Vårtal och vårsånger som av traditionen tillhör denna kväll fick jag också mig till del. 

Valborgsmässoaftonen är något speciellt. Då tänker vi oss att vintern är förbi och nu har våren trätt in. Hur än verkligheten ser ut och vad SMHI tänker om det. Det är denna kväll startskottet går för att snart är sommaren här. 

Måste säga att det blev en trevlig kväll. Att möta massa gamla Goa vänner gör ju allting så mycket bättre. 

På vägen hem stannade jag till på Burger King i Katrineholm. Dom skulle behöva ha hjälp med skyltningen. Att hitta in en mörk kväll, regnig till på köpet, var inte lätt. När jag sitter där kommer några kända ansikten in. Margita och Jorma. Så kvällen avslutades med ytterligare ett trevligt möte. 

Nyckelkänslan

Härom dagen fick jag nycklarna till vår nya butik. Det är en alldeles speciell känsla att fått nyckeln i handen. Det blir på något sätt på riktigt. 

Det påminner om dom gånger jag haft förmånen att köpa hus. Man har letat, fastnat för ett objekt och till slut vunnit en budgivning. När man då får nycklarna i handen blir det en frihetskänsla av något slag. En glädje att få ett nytt boende. 

Så skulle man kunna räkna upp lägenhetsnyckeln, bilnyckeln och många andra nycklar. 

Med nyckeln öppnas ett nytt liv. En helt ny värld. Drömmar har gått i uppfyllelse. Och nya drömmar växer fram. 

Men det är snart en förändrad värld. Nycklar byts till kodlås. Det kan räcka med att just min hand tar i handtaget. När jag får en kod till en dörr blir det på något sätt inte alls samma känsla. 

Jag kommer ihåg hur det var när jag var liten. En dag i veckan kom jag hem före alla andra. Nyckeln låg gömd. Ibland var låset lite svårhanterligt. Då gick jag över gatan till farbrorn som bodde där. Så kom han och hjälpte mig. Det var rätt stort att få göra detta själv. Jag tror att jag gick i trean, kanske tvåan. Jag kommer ihåg att jag kände mig lite speciell och blivit stor. Så stor att mamma och pappa litade på mig att jag kunde sköta det. Hålla gömstället hemligt och vara själv ett tag innan mamma kom hem. 

Så nyckelkänslan är något alldeles särskilt. Undrar hur den känslan kommer att uttrycka sig i framtiden när nycklar blir mer mer och mer ovanligt.