👣Att ta steg för steg i en utveckling ätningen alltid lätt.
👣Varför vill vi rusa iväg? Kan det bero på att vi har inte tid att invänta? Är det för att vi vill se snabba lösningar? Kanske för att vi är i så trängande behov av att det måste till en lösning nu(!)?
👣Jag tänker mig att vi ibland har svårt att vänta in. Tänker på trädet som står i skogen. Trädet blir inte färdig över en natt. Den står där tålmodigt och växer. Man ser på årsringarna att vissa tider växer trädet mer. Ändra tider mindre. Så tänker jag mig att det är att ta livet steg för steg.
👣En utveckling som ska hålla över tid tror jag behöver tid på sig. Att man helt enkelt nöjer sig med att ta det just steg för steg. Att låta det ta sin tid. För då kommer det att bli bättre över tid.
👣Det svåra är att vara tålmodig. Att mitt i eventuella bakslag vara uthållig och tro mitt i våndan. Att då fatta nytt mod kan kräva sin energi.
👣Oro sätter ofta krokben. Ro ger vilsamma steg framåt. Att mitt i allt detta då få luta sig åt Guds håll kan göra dessa steg lite enklare. Lite mer trosvissa.
👣Små steg för oss också framåt. Om än lite saktare. Om än lite kortare. Men dom gör att vi går framåt. Våga se det. Våga lita på det.
👣Ibland går det 2 steg fram och ett bak. Då ser vi oftast bara det steget som går bakåt. Men håller det på så så kommer man faktiskt framåt. Glöm inte det.
👣Vila i att steg för steg för dig framåt. Vad än känslorna säger.
👣Lovad är Herren! Dag efter dag bär han oss, Gud är vår frälsning. Psalms 68:20 👣
Tror jag vill påminna dig om texten om ”fotspår i sanden”. Betänk att dom stegen är Guds steg då han bär dig. Det är också ett liv steg för steg.
Fotspår i sanden
En natt hade en man en dröm. Han drömde att han gick längs en strand tillsammans med Gud. På himlen trädde plötsligt händelser från hans liv fram. Han märkte att vid varje period i livet fanns spår i sanden av två par fötter: det ena spåret var hans, det andra var Guds.
När den sista delen av hans liv framträdde såg han tillbaka på fotspåren i sanden. Då såg han att många gånger under sin levnadsvandring fanns det bara ett par fotspår. Han märkte också att detta inträffade under hans mest ensamma och svåra perioder av sitt liv.
Detta bekymrade honom verkligen och han frågade Gud om detta. ”Herre, Du sa den gången jag bestämde mig för att följa Dig att Du aldrig skulle överge mig utan gå vid min sida hela vägen. Men jag har märkt att under de allra svåraste tiderna i mitt liv har det funnits bara ett par fotspår. Jag kan inte förstå att Du lämnade mig när jag behövde Dig mest.
HERREN svarade: ”Mitt kära barn jag älskar dig och skulle aldrig lämna dig under tider av prövningar och lidande. När du såg bara ett par fotspår – då bar jag dig.
Författaren okänd
