Detta har i alla fall jag längtat efter på tok för länge. Men nu kom det. Äntligen. Tre år med råge har vi haft denna pandemi. Men nu meddelar WHO att den betraktas inte längre som en internationellt folkhälsohot. Den 30 Januari 2020 klassades covid som en pandemi.
Vad har dessa tre år lärt oss? Ibland undrar jag om vi lärt oss så mycket. Jag är rädd för att, trots att detta har påverkat oss så negativt, känner vi oss lika odödliga som före pandemin.
När jag gick i en affär i onsdags så tog man bort klistermärkena på golvet som uppmanade till att hålla avstånd. I över tre år har vi uppmanats att hålla distans till varandra. Vad har det gjort med oss som folk? Kommer vi kramas mer nu? Hälsa varandra i hand? Jag har nästan glömt hur det är att hälsa med ett handslag. Somliga menar att det kommer vi aldrig mer att göra.
På något sätt vill jag nog inte ha tillbaka det kramandet som bara gjordes hit och dit. Kanske mer får bli ett tecken på djupare gemenskap.
Att covid19 finns kvar och kommer alltid att finnas får vi leva med. Men nu kan vi bättre hantera den. Troligen kommer vi aldrig med säkerhet få veta vart den uppstod.
Men den har väckt respekt. Och gett oss respekt att detta kan hända igen. Kommer troligen också att göra det.
Men en sak hoppas jag att vi har lärt oss. Att ta hand om varandra och vilja hjälpa andra. Att vara mer vaksamma över om någon i vår närhet behöver vår hjälp. Det är något vi måste bära med oss i livet.
Vad var den mest hemska jag mötte för egen del i pandemin. Det var den kvällen då jag började känna andnöd och insåg att jag möjligen kunde ha fått covid. Sjukvården ville att jag skulle komma. Ingen kunde köra mig och jag satte mig i bilen med alla rutor nervevade för att känna fri tillgång till luft. Då blev jag rätt så rädd och orolig. Att den snart släppte och jag inte hade fått covid kändes väldigt gott. I ljuset av alla som hamnat i respirator och nästan missat livet är det ingenting. För att inte tala om amma som dött under pandemin. Men det var tillräckligt för att skakas om.
Så tack gode Gud att vi har kommit så här långt. Skulle tro att du har samma bön som jag. Gud, bevara oss från något liknande.
Livet får ett något mer respektfullt över sig när man möter sådant som detta. Det borde stämma oss till eftertanke om hur skört livet är.
Idag ber vi för riksdagsman Johan Löfstrand (S)
Pedher´s blogg 