Kategori: Blogg

Publicerat den

Pysventilen uppåt

Kanske har du varit med om det du också. Livet blir lite för tufft. Omgivningen lite för krävande. Jobbet lite för påfrestande. Stressen gör att man bara inte riktigt orkar.

Det är då man behöver någonstans att ”pysa ut” sin frustration. En god vän är verkligen bra då. Kanske till och med att få gråta ut hos. För det blir ofta nödvändigt. Hört att tårarna är viktiga. Gör gott inom oss att få gråta. Nu är ju somliga av oss lite för stolta att gråta. Men tänk om vi kunde hellre vara stolta över att vi just gråter ibland.

Det finns en väg till att pysa åt. Det är uppåt. Uppåt till Gud. Eller andra skulle såga ”inåt”. För Gud har sitt säte inom oss. Att inför honom utgjuta sin innersta nöd. Gråta med honom. I bön men också i bara stillhet.

Därför tror jag att det är möjligt att lätta på trycket med stilla lovsång. Kanske till och med bara melodiöst. Jag har en Spotify-lista (Instrumental lovsång piano) med sådan musik. Den är go att sätta på. Både när jag behöver återhämta mig men också när jag är ledsen.

Sen har jag en med bara stilla musik. Den hjälper mig att bara varna ner. Flera olika personer som spelar gitarr. Den Spotify-listan (Peaceful Guitar) går ganska ofta i bilen på väg hem från jobbet.

Dessa två låtlistor hjälper mig att pysa uppåt. Pröva hjärna. Men framför allt – hitta din väg att pysa uppåt. För jag tror att det är något läkande i det. När vi pyser uppåt så välsignar Gud oss på ett läkande och helande sätt. Det är vad som ofta sker i en lovsång och tillbedjan till Gud. När orden inte räcker till ropar vårt inre med ord utan ljud till Gud. Ord som verkligen berättar och beskriver vår inre känsla och kamp. En sådant pys är inte pyspunka som gör att vi helt tappar luften. Nej, ett sådant pys helar vårt inre till att få känna frid och harmoni.

Att pysa uppåt är som tågvisslan på ångloket. Den pyser ut övertrycket som annars skulle få hela loket att explodera. Så var inte rädd för att pysa. Det är något sunt och vanligt över det. Något helt normalt. Att inte pysa är onormalt. Det kan skada för resten av livet.

Publicerat den

Vanligt att det blir som vanligt

Har du tänkt på vad vanligt att det blir som vanligt?

Vi är rätt så mycket vanemänniskor. Frukosten blir som alltid. För mig ett ägg. En skål Youghurt med müsli. Ett glas juice och en kopp kaffe.

Vi gör rätt mycket av bara farten. Det känns tryggt och man vet vad man har.

Ganska tråkigt kanske någon tänker. Jo, möjligen. Det kanske varken är roligt eller tråkigt. Det bara liksom ”är”. Och det är helt okej.

Att vi är vanemänniskor är ju inte helt av ondo tänker jag. För det borgar för att vi kan skapa goda vanor. Vanor som gör oss gott.

Det kan vara av sunda livsvanor. Som tex motion eller bra mat. Det kan vara goda vanor för vår inte människa som en personlig andakt med sin bibel och bön. Eller valda stunder av stillhet för att vila från det som stressar.

Så när det är rätt vanligt att det blir som vanligt så är det ju faktiskt inte så dumt. Bara det vanliga är något gott. Att det är bra för mig. Då får det gärna vara som vanligt hela tiden. 😊

Publicerat den

Vi skapar våra egna piller

Tror mig skrivit om det förr. Men mina barns morfar fällde dom bevingade orden när han skulle ”bota” sin värk. ”Jag tog en bamyl och bad till Gud och det hjälpte”.

Har hört det otaliga gånger. För att stilla sin ångest och oro så självmedicinerar man. Man skaffar konstiga piller på nätet. Gör sin egen kur. Istället för att uppsöka dom som kan det.

Inte så ovanligt heller att man ska ”klara allt själv”. ”Kan själv” verkar vara just den medicin man behöver.

Så kämpar vi på och det verkar inte bli någon direkt lösning.

Blir lite konstigt när vi fått en väg att gå.

”Kom till mig, alla ni som arbetar och är tyngda av bördor, så ska jag ge er vila.”

‭‭Matteusevangeliet‬ ‭11:28‬ ‭SFB15‬‬

Om man slår upp den texten i Kärnbibeln så ser det ut så här:

”Kom till mig alla ni som arbetar (är utmattade, själsligt trötta, sörjer) och är tyngda (stapplar under lasten av pålagda bördor) [står under religiösa plikter och lagar], jag ska ge er vila (gå emellan, lätta bördan, ge själen vila).”

‭‭Matteus‬ ‭11:28‬ ‭SKB‬‬

Är lite kul att jämföra ibland. Det kan bli tydligare så. Det finns så mycket vi möter av bekymmer och oro. Det finns då en väg som är långt mycket bättre än att självmedicinera. Det är att söka sig till Gud. Långt mycket bättre än att trycka ner och tränga undan i det undermedvetna. Det är att söka sig till Gud.

”Kom till mig” säger Jesus. Varför inte pröva det innan man börjar ”skapa egna piller.

Publicerat den

Tacksamhet – den gör något gott inom oss

Tacksamhet – den gör något gott inom oss. Den sprider glädje i varje fiber i kroppen. Skulle vilja påstå att tacksamhet är läkande. Läkande i vårt sinne.

Men har vi så mycket att vara tacksam för?

Kanske hamnar vi i ”diket” av otacksamhet. Av missnöje. Kanske tom av lite avundsjuka. Och då är det svårt att vara tacksam.

Jag tänker att om vi bara funderar lite så har vi så mycket att vara tacksamma för. Börja notera dom små smakerna. Då lockas dina tankar in i letandet och du kommer med största sannolikhet hitta rätt mycket att vara tacksam för.

Fall då inte i att även notera det som du inte är tacksam för. Vi har så lätt att sätta ett ”men” efter sådant som är bra. Låt dig drabbas av tacksamheten. Lägg undan det andra för en stund.

Det är då som det positiva händer. Vi läks inifrån. Vårt sinne får ljusare färger. Tänket går i rätt riktning. Och vi börjar tänka och leva positivt.

Vi har verkligen mycket att vara tacksamma för. Vissa tider mer. Andra tider mindre. Men det finns verkligen mycket att vara tacksam för.

Vi är nog tacksamma för olika saker. Men vad gör det? Bara vi är tacksamma!!

Tacksamhet är en tillfredställelse. Nöjsamhet. Det skapar inre frid. Så det är bra för oss att leta efter sådant vi kan vara tacksamma för.

Tacksamhet är också ”uppskattning”. Det är en bra egenskap. Kan vi visa uppskattning både till vår omgivning och oss själva så gör det gott med oss. Den sprider en god atmosfär av väldoft omkring oss.

Kan ju bara påminna dig om när du mötte en som vara gnällde och var otacksam senast. Inte gav det mersmak att vara med den? Inte kändes det trevligt.

Om det får påminna oss så kanske det kan hjälpa oss att just vara och visa tacksamhet. Surkart vill vi inte möta så då får vi själva gå före och inte vara ett surkart.

Låt tacksamheten börja bli synlig inom dig. Det kommer att hjälpa dig att hantera det du är mindre tacksam för på ett bättre sätt.

Tack !

Publicerat den

Åskans urladdning

När jag skriver detta så rullar åskan fram. Sommarens befriare.

Ja, nu kan ju åskan ställa till det med bränder eller översvämningar. Tillika kan det vara ett vackert skådespel.

Men det är en urladdning som har en friskare eftersmak. Då det kvalmiga blir fräschhet istället.

Ibland behöver en gemenskap en sådan urladdning. Inget roligt. Men det ”kvalmiga” måste på något sätt bytas ut mot fräschare luft.

Så kan vi på så vis försvara ett ”vredesutbrott” eller en het diskussion.

Men jag kan ändå inte annat än att reflektera över varför ”åska” ska till för att rensa luften mellan folk. Man borde kunna klara det i en normal samtalston. Ändå brusas det upp då o då.

”Argumentet svagt. Höj rösten”.

Har du hört det förut? Ibland verkar det som att vi tror att vi får mer pondus bara vi höjer rösten. Men det blir oftast precis tvärtom.

Nej, bättre att först andas ut. Tänka efter. Ge det lite tid. Så blir det bättre luft för ett bra samtal. Hugg inte direkt. Det blir ofta fel då. Var rädd om samtalet.

Åskan vars muller och blixtrar far fram över jorden är ingen bra förebild för att ge en hård diskussion dess berättigande. Snare borde det avråda till hårda blixtrande ord. Den varnar för fel det kan bli. Ödesdigra komplikationer i ett åskväder. Så även i en hård diskussion. Så det är ingen bra väg.

Var rädd om samtalets möjligheter. Det kan ge ett gott resultat. Men det kan också vara förödande.

Ps Det är svårt att sova när det åskar som mest. Ungefär likadant som när man grälat med någon Ds

Publicerat den

Möjlighet – ett bättre perspektiv

Möjlighet är ett bättre perspektiv än att se risk och omöjlighet.

Ibland blir vi människor mer omöjlighetstänkare. Som sanna närkingar ”det kommer aaaaaaaaldrig att gå blir livet mer omöjligt än möjligt.

Tänkte inte stanna vid det omöjliga för det drar bara ner sinnet.

Nej, att se möjligheter lyfter sinnet. Blir så mycket lättare att leva. Ja, allt kanske inte blir rätt. Men erkänn, det var så mycket bättre än att gruva sig för att ”det går nog inte”.

Att ha möjlighet som ett perspektiv är en livstil. Somliga har lättare för det andra svårare. Men kanske det är ett val man får göra. Att välja att se att det finns möjligheter. Att det finns fler positiva utgångar på saken/livssituationen än negativa. Att tro på möjligheten. Tro att det finns en lösning.

Tro är att sätta sin tillit till något man ännu inte ser men sätter sin tillit till att det kommer bli möjligt.

I den hållningen finns det en dragkraft. En kraft som för oss framåt.

Den hållningen gör gott i vårt sinne. Vi gräver inte ner oss utan är mer på höjden. Hållning i kroppen blir inte säckig. Vi blir lite mer framåtlutad än hängande på ryggen i en stol. Man är liksom mer på G typ.

Kanske är blicken också lite mer klar och vidsynt i ett möjlighetstänk. Man spanar mer. Man är beredd att upptäcka och det vill man inte missa.

Tänker också att det hjälper oss att inte fastna i diket ”att tycka synd om sig själv”. Vissa tider är det verkligen läge för det. Men troligen inte så ofta som vi gör det. ”Möjlighet” hjälper oss ur detta dike. Vi fastnar inte i misslyckande utan släpper dom och går vidare. Gör vi inte det riskerar det att binda oss i bitterhet till slut.

Välj väg – tänk möjlighet.

Publicerat den

Ett gammalt verktyg…..

När jag var liten fick jag hjälpa min far att spackla. Det var ett av dom roliga jobben. Mycket roligare än att skruva ur skruv i plank eller dra ur spik.

Min far hade en spackelspade. Hade. För den har jag nu. 😊

Den är så väl använd. Älskar att jobba med den. Har aldrig hittat någon bättre att ersätta den med. Som sagt. Gammal men funkar perfekt.

Ibland tänker jag att vi har för lätt att rata gamla verktyg. Och då tänker jag bilden att verktyg är vi människor. Väl använda verktyg fungerar. Kanske till och med bättre ibland.

Tro nu inte att jag tänker att allt nytt är av ondo och inget bra. När jag idag använder mitt gamla väl beprövade verktyg använder jag inget gammalt spackel. Jag använder nytt spackel. Gammalt och nytt arbetar alltså tillsammans.

Kanske är det det som gör framgången. Att vi tillsammans, gammal och ung, nytänk och gammeltänk, skapar vi något som får betydelse för lång tid.

Min gamla spackelspade har rester kvar efter många års arbeten. Man bär med sig det man gjort genom alla tider. Lite färg och spackel sen många års arbeten. Så är det i livet också. Vi bär märken, rester av livets färg, som påminner oss om det vi skapat. Det ger det gamla verktyget dessa patina. En yta som åldrats vackert.

Var rädd om dom gamla verktygen. Men dom jobbar bäst med det nya materialet.

Publicerat den

Återvunnen

Igår fick ordet ‘återvunnen’ en lite djupare betydelse för mig. Jag tänker mest på saker folk ratat som andra vill ha. Dom sakerna blir återvunna. För mig alltså mest att en sak kommer i bruk ien för att någon har hittat den, tex i en second hand.

Men igår fick det ordet en djupare betydelse för mig

Du och jag kan bli återvunna. Att vinna åter det man en gång varit. Att återta/återfå den kraft men en gång hade. Att det man en gång hade av kraft och gåva vinns tillbaka.

Det som var förlorat är nu återvunnet. Man har fått det tillbaka. Man blir åter hel på något sätt. Som att komma hem.

Man skulle kunna beskriva som att komma tillbaka till sitt rätta jag igen.

Det är att bli verkligen återvunnen. På riktigt.

Publicerat den

Passet – som öppnar ett land

Under en tid har passet varit aktuellt för mig. Jag håller på att ordnar för en resa till Tanzania. Igen. Ja, det är ett land som tagit en del av mig. Du ser det på min blogg under ”meny”. Har haft förmånen att ha varit i det landet 2 gånger. Så nu blir det en tredje resa.

Då är passet viktigt. Det måste vara giltigt. Ha minst 6 månader kvar som giltigt när jag gör resan. Passet gör det möjligt att resa in i landet. Så det är viktigt.

Vissa länder kräver visum. Ett särskilt tillstånd för att få vistas i det landet.

Så kommer man till gränsen vid flygplatsen. Man får ofta göra fingeravtryck. Passet ska bli scannat. Visum visas upp. Är allt i sin ordning så får man passera in i landet. Inte helt ovanligt att bagaget kollas.

Lite skillnad är det när jag fjällvandrade i Grövelsjön för en del år sedan. När vi kom upp på fjället nådde vi gränsen mellan Sverige och Norge. Ingen passkontroll. Ingen scanning av ryggsäck. Inget visum. Det var bara att passera gränsen. Lika mycket en landsgräns. Ändå bara en stig som fortsätter som om ingenting har hänt.

Det finns en annan gräns som inte kräver pass och visum. Det är när man passerar över den gräns vi kallar död. Då vi går in i evigheten. Ändå behöver vi ett medborgarskap i himlen för att komma dit. För det betalar vi inget visum. Inte heller behöver vi köpa ett pass.

Det vi behöver är att vi i vårt inre tror på Jesus. Då är vårt medborgarskap klart. Vi kan passera gränsen som en fortsättning på livet. Krångligare än så är det inte. Men ibland gör vi det krångligare än vad det är.

Så istället för att passet öppnar himmelens land så gör tron det.

Publicerat den

Att gå sönder

Planen för igår var att springa en runda i spåren vid Hallbystugan. Ville testa om det var bättre spår. Det var lite för kuperat för min smak men funkade fint.

Det är skönt att springa i skogen. Det blir friare. Mjukare för knän och vrister.

Det vara bara en sak……. Efter 3.8 km gör det ont i vadmuskeln. Inte mysigt att springa. Jag går helt enkelt sönder. Om än litet så var det inte möjligt att springa vidare. Efter lite vila börjar jag vandra mot bilen. 1,8 km promenad var ju inte det jag tänkte. Men det är ju också lite träning.

Att gå sönder är väl en sak. Om någon vecka eller två är jag igång igen. Lite rehabträning med lugna promenader. Kanske lite cykel. Det läker.

Vi går sönder ibland. Både i muskler men också inom oss i själen. Sådana bristningar läker dom också. Förr eller senare. Var så säker. Om det än inte ser ut så i början så läker det.

Man säger att tiden läker alla sår. Visst, det kan kännas som det inte riktigt är ås. Men jag tror att det faktiskt är så. Tiden  läker alla sår. Vi kan få ärr i själen men det är läkt. Vi lär oss förhålla oss till det som sårade oss. Vi lär oss att hantera dom jobbiga minnena.

Så ge inte upp om du gått sönder. Dina sår kommer att läka.