Sitter och tittar på den senaste Beck-filmen ”58 minuter”. Ett rätt bra avsnitt. När slutscenerna går så sitter Beck och Alex och reflekterar. Så säger hon:
Varför är det alltid misslyckanden man minns mest?
Hon har minnen från Syrien. Minnen man kan ana är jobbiga minnen. Minnen som är misslyckande. Beck undrar om hon ville prata om det. Svaret blev ”Kanske en annan gång”.
Den dialogen stannade kvar hos mig. Den är nog ganska sann. Det är rätt vanligt att misslyckanden är lättare att minnas av någon gång.
Vi har nog alla olika misslyckande bakom oss. Somliga kanske ligger mer som ett svagt minne. Andra påverkar oss klart mer.
Kanske är det så att misslyckande gör större avtryck i våra liv. På grund av dom sårat oss så djupt. Ärren efter detta blir ett tillstånd som påminner oss med smärta. Det vi lyckas med sätter inte samma spår utan blir mer ett minne i vår livsbank.
När du och jag har misslyckanden bakom oss har vi nog lite för svårt att förlåta oss själva. Frågan är om vi tänker att det går inte att förlåt det misslyckande man gjort. Det första vi behöver göra är att inse att ett misslyckande kan ske. Man kan inte ha det ogjort. Men man kan be om förlåtelse där det behövs. Förlåta sig själv. Lära sig av det. Att lägga det bakom sig. Resa sig och gå vidare.
Idag ber jag att Gud ska hjälp dig med ditt misslyckande. Att han ska läka dina sår. Att han ska få hjälpa dig att ta nya tag. Och se framåt. Jag ber om helande över det trauma du kanske har mött. Jag ber också att du ska våga en gång till. Mod att gå in i något nytt. Fastna inte. Våga nytt. Du är värd det.
Kanske behöver du göra det som Alex skulle behöva göra. Prata om det. Det kan också vara en hjälp till helande.
