Det kändes ju som om det var över. Visst, ingen har sagt att pandemin är över. Snarare har man försökt få ut budskapet. Men ändå verkar det som att vi handlat som om vi just kände som om det var över.
När man sen inser att en god vän fått covid, nyheterna börjar trumma ut att smittan ökar igen över hela Europa och även i vårt land, blir man nästan missmodig. Det är lite svårt att nu ställa om igen.
Vi handlar nästan som strutsen. Som kör ner huvudet i sanden som om inget hänt. Att allt är över fast vi egentligen vet så väl att pandemin är över. Sen dom hårdare restriktioner togs bort glömde vi en kunskap efter vägen. Att den skulle med stor sannolikhet blomma upp i höst/vinter. Så när det nu händer blir vi, likt strutsen, överraskade. Tänk att vi har så svårt att komma ihåg vad vi lärt oss.
Så är vi där igen. Smittan ökar.
Kan vi komma överens om denna gång att nu släpper vi inte förrän det är över?! Kanske kan vi inse att vi är inte odödliga. En väg kan vara att alla ni som drabbats så hårt men överlevt delar med sig av er erfarenhet. Kanske kan det hjälpa oss.
Detta påminner oss ju om hur svårt vi har att komma ihåg den lärdom vi surt förvärvat. Erfarenhet som blev dyrköpta har vi en förmåga att förtränga långt ner i minnets arkiv. Och jag bara undrar , undrar, undrar när vi ska lära oss vår läxa.
”Simon Petrus svarade honom: ”Herre, till vem skulle vi gå? Du har det eviga livets ord,” Johannesevangeliet 6:68 SFB15
Hur många gånger står vi inte rådvilla. Hur ofta är det ute vi kan känna någon form av hopplöshet. Likaså när vi behöver ledning i våra liv. Till vem skulle vi gå?
I alla stycken är denna fråga så passande. Den har bäring i tron. Bäring i hoppet. Bäring i jobbet. I skolans svåra studier. I grannsamverkan. I sjukdom. I nöd. I glädje. Listan skulle kunna göras lång. Oändligt lång. Vi kan gå till Jesus med allt.
Jag har mött en hållning som säger att vi inte ska störa Jesus med det lilla. Det ska man klara själv. Jag menar att det är ett grundfel under tänket. Till och med ett system fel. Jesus vill vara med i allt. Dela hela ditt liv. Därför finns hindras han inte av att många andra har det värre än du. För han räcker till för det också. [ o c k s å ]. Han ser dig även om många andra skulle ha det sämre än du.
Skiljelinjen mellan olika hållningar, idéer, beslut och hur man ser på avgörande handlingar kan vara hårfin. Men denna hårfina skiljelinje kan vara som en avgrundslik dal mellan människor.
Tex pandemin och vaccination – vi kan verkligen ha så olika uppfattningar eller val att vi inte når varandra. Det som skiljer är bara ett stick men kan bli så avgörande. Ett samhälle där en pandemi inte kan ta slut eller kanske rent av utrotas.
Landsgränser – skiljer länder åt. Kan skilja ett rikt och fattigt folk åt. Ett land kan man leva i frihet medan det andra landet hållet folket i järnhand. Tydligast var väl Berlinmuren på sin tid.
Vi kan ha en skiljelinje mellan varandra. Helt osynlig men helt omöjlig att beträda och komma över till andre. Den kan vara helt blockerad från bara ett håll. Men likväl omöjlig att komma igenom. Det kan vara att inte vilja lyssna. Ett icke existerande intresse av någon annans idé, tanke och åsikt. En sådan linje leder sällan till en god gemenskap.
Oftast leder en skiljelinje till ett ”vi och dom”. När det smyger sig in dör snart den fördjupade relationen. Mellan människor men också i en organisation.
Det kan vara en vattendelare. Det är något som delar en opinion i två läger eller dylikt. Ock kanske det just det som sker. Det blir två läger. Som kanske till och med ligger i ”skyttegravar”.
Vi behöver sudda ut skiljelinjer mellan människor. Dom är nästan alltid av ondo. Vi behöver mer av samhörighet och förståelse. Mer gemenskap än ett ”vi och dom”.
Vem skapar den möjligheten? Du. Jag. Ingen kan skylla på någon annan. Behöver börja med oss själva. Vi har inte tid att vänta på att ”någon annan” ska göra det.
Många murar är rivna vi behöver inte bygga upp nya. Vi behöver se varandra som en tillgång mer än ett hot.
En psalm som berör detta är ”Guds kärlek är som stranden och som gräset. Du får den att fundera på under denna dag.
Guds kärlek är som stranden och som gräset, är vind och vidd och ett oändligt hem. Vi frihet fick att bo där, gå och komma, att säga “ja” till Gud och säga “nej”, Guds kärlek är som stranden och som gräset, är vind och vidd och ett oändligt hem
Vi vill den frihet där vi är oss själva, den frihet vi kan göra något av, som ej är tomhet men en rymd för drömmar en jord där träd och blommor kan slå rot. Guds kärlek är som stranden och som gräset, är vind och vidd och ett oändligt hem.
Och ändå är det murar oss emellan, och genom gallren ser vi på varann. Vårt fängelse är byggt av rädslans stenar. Vår fångdräkt är vårt eget knutna jag. Guds kärlek är som stranden och som gräset, är vind och vidd och ett oändligt hem.
O döm oss, Herre, frisäg oss i domen I din förlåtelse vår frihet är. Den sträcker sig så långt din kärlek vandrar bland alla människor, folk och raser här. Guds kärlek är som stranden och som gräset, är vind och vidd och ett oändligt hem.
Om du skulle beskriva vem du är…. hur skulle det låta då?
Jag skulle kanske skriva så här….
Jag är en man, 55 år, gillar körsång. Typ 1,76 lång har 42 i skonummer. Gillar lakrits. Dricker gärna en kopp kaffe med en chokladbit till.
Det blir lätt att vi beskriver oss efter våra intressen tex. Jesus gjorde det lite mer annorlunda. Han använde uttrycket ”Jag är” med en annan dimension.
”Jag är livets bröd. Den som kommer till mig skall aldrig hungra, och den som tror på mig skall aldrig någonsin törsta.”
”Jag är världens ljus. Den som följer mig skall inte vandra i mörkret utan ha livets ljus.”
”Jag är grinden. Den som går in genom mig skall bli räddad. Han skall gå in och han skall gå ut, och han skall finna bete.”
”Jag är den gode herden. Den gode herden ger sitt liv för fåren.”
”Jag är uppståndelsen och livet. Den som tror på mig skall leva om han än dör.”
”Jag är vägen, sanningen och livet. Ingen kommer till Fadern utom genom mig.”
”Jag är vinstocken, ni är grenarna. Om någon är kvar i mig och jag i honom, bär han rik frukt: utan mig kan ni ingenting göra.”
Jag tänker att vart en av dessa kräver sin egen eftertänksamhet. Min utmaning till både dig och mig är att låta det sjunka ner inom oss.
När vi sen börjar fundera på vårt eget ”Jag är” undrar jag om det inte har förändrat det något. Jag menar inte att vi kommer att vara tex uppståndelsen. Men jag undrar om inte det väcker en längtan att på något sätt få återspegla det i våra liv. Att våra vänner ska upptäcka något av det i oss. Är det möjligt? Mmm värt att fundera på det lite……
I ljuset av Jesus kan vårt ”Jag är” växa fram synligt. Det tänker jag är vårt rätta jag.
Att gå tillsammans med någon till någonting kan betyda väldigt mycket. För dig som alltid eller i alla fall ofta gör det kanske inte riktigt förstår innebörden i det. För dig som lever i ett ensamhushåll kanske förstår det mer.
Insåg det i helgen. Hade besök av gamla vänner ett par dagar. Vi gick tillsammans till gudstjänsten. Inser det när jag sitter där i samma bänk som dom. Vad roligt det var att gå tillsammans till kyrkan. För någon dag sedan gick jag tillsammans med en god vän till en handbollsmatch. Ytterligare några dagar sedan var jag på konsert med några goda vänner. För några helger sedan var det middag ihop med några nya vänner.
Det gör så gott att göra något tillsammans. Tänk om alla insåg djupet i det. Reflekterar över hur viktigt det är att man som ensam vågar kliva in i en gemenskap. Men också hur viktigt det är att vi vågar sätta oss intill en ensam.
Det är nog ett av vårt lands stora utmaningar. Att se varandra. Att ”beröra” varandra. Satte ”beröra” inom ”” för jag tror inte det handlar om fysisk beröring utan vänskapsberöring.
Hur kan du och jag bli bra på detta? Eller bättre? För egentligen kan vi detta men det blir bara lite fel ibland.
Tänk att vi har varandra. Tänk att vi finns till för varandra. Tänk att vi är skapta för varandra. Vi är ämnade för varandra. Pandemin har lärt oss att gemenskap kan man ha på många sätt. Avstånd behöver inte betyda att man inte kan se eller höra av varandra. Men pandemin har också visat oss hur viktig gemenskap är. För när den inte finns inser vi hur vi saknar den.
Tänk så gott det är att göra något tillsammans med någon. Kanske är det just det som kyrkan ska vara världsbäst på. . .
Funderar lite på perspektiv på något som är bra och något som är dåligt. Ibland så tänker jag att vi kan göra något som är bra till något dåligt.
Låt mig beskriva det så här….
Förra julen i pandemin möter jag denna historia. Någon beskriver den följande julen som något dåligt. Pandemin gjorde att man inte kunde mötas på samma sätt. Det vara bara familjen som kunde fira jul. En familj på 4 personer. Under julhelgen skulle man ändå kunna ses med avstånd så på något sätt skulle man ses. Dock inte som vanliga jular. Vederbörande kände sådan sorg att julen inte skulle bli bra.
Samtidigt möter jag personen som inte skulle få fira sin jul. Barnen hade vänt henne ryggen. Det skulle bli en ensam jul. Helt ensam. Tänk dig den sorgen.
Skulle vi sen jämföra den julen med en som inte har något hem utan sover ute. Den personen skulle säkert tycka att den som firar en ensam jul i en varm lägenhet har allt.
Jag tror du hänger med i bilderna. Tänka att man i jämförelse kan ha en bra jul men ändå tycka den vara dålig.
Därför funderar jag…. Kan något dåligt faktiskt vara ganska bra? Vi kan först tycka något är ganska dåligt. Men skulle vi jämföra vår situation med andra skulle vi säkert upptäcka att vi har det ändå ganska bra.
Vi har det nog så bra som vi gör det till! Med vilka glasögon/perspektiv ser jag på detta som jag har och lever i nu? Kan vara värt att stanna upp. Backa bildligt sagt lite grann för att se på våra liv med ett perspektiv.
Innan vi dömer ut vår situation så ska vi kanske jämföra det med andra. Det finns dom som har det sämre. Det kan hjälpa oss att uppvärdera vår egen situation. Då får det som till en början kan uppfattas dåligt faktiskt vara ganska bra.
Det är inte dumt att försöka ändra perspektivet ibland.
Igår var jag och kollade på när GUIF mötte LUGI i handboll. 🤾♂️ När jag kom hem från matchen var jag ganska hungrig.
Tänker att om en spelare inte visar sin tränare att han eller hon är hungrig på att vinna, hungrig på att spela och ge allt så får man nog inte så mycket speltid. Kanske kan man föra över det på arbetslivet också. Visar man sig inte hungrig på att göra sitt bästa, tillföra något på jobbet, så får man nog inte så mycket ”speltid” eller förtroenden kanske det heter i arbetslivet.
Hunger kan vara så mycket. Inte bara en hunger i magen när man inte ätit på ett tag. Det kan vara en hunger att vilja hjälpa någon. Att ha hjärta för det man gör. Hunger efter kärlek. Hunger efter relationer och vänner. Det kan vara så mycket vi kan känna hunger efter.
I ett andligt perspektiv kan man ha en andlig hunger. Det är inte alltid säkert att man förstår den hungern. Man känner att man inte är mått. Livet känns att det saknas något. Man kan besluta det som en hunger. När man får förståelse för det kan man söka sig till det som kan mätta den hungern.
Jesus säger att han är livets bröd. ”Jesus svarade: ”Jag är livets bröd. Den som kommer till mig ska aldrig hungra, och den som tror på mig ska aldrig någonsin törsta.” Johannesevangeliet 6:35 SFB15
Livets bröd, brödet som är Guds överflödande liv, själva kärnan och meningen med livet, äkta liv. Det mättar den livshungern.
Vad hungrar du efter? Vad längtar du efter? Igår fick jag en sådan där vacker livsberättelse från en vän. Vännen berättade om att han hade fått så många bönesvar. Visst vet jag att det inte alltid är så enkelt. Men det fungerar. Vad vill du idag berätta för Gud vad du hungrar efter? Det finns en Gud som vill mätta dig.
Har du använt en mandelkvarn någon gång? Den gamla som man vevar själv är kanske mer en retrosak numera. Men jag tror nog att någon använder den fortfarande. Även om man kan hitta den i mer modernare tappning.
Men visste du att mandelkvarnen har en mer dold talang ?
En mandelkvarn kan bära ett ljus. Helt enkelt vara en ljusbärare. Kanske inte så tippat. Men funkar verkligen bra. Och snyggt är det. Inte så pjåkigt att göra en adventsljusstake av dessa.
Vad har du för dold talang? Som kanske inte är upptäckt av andra? Som du håller tillbaka?
Jag tänker att det är verkligen lätt att missta sig på att en sak bara kan användas till en sak. Jag som jobbar inom secondhand ser att många hittar det mest oväntade användningsområdet för en sak.
Lås inte fast dig i det som du just nu ser som din talang och gåva. Kanske har du en dold talang som pockar på din uppmärksamhet. Släpp fram den. Överraska andra. Man kanske tror att dom upptäckt allt du kan. Men, som sagt, överraska dom.
Våga se den talang du har. Våga använd den. Du är ju ämnad för den. Jag är så imponerad av dom som vågar sig ut ur sin komfortzon och göra det oväntade eller det lite ”otäcka” med något nytt.
Kanske är du en ljusstake och inte bara en mandelkvarn för att använda bilden. Så, vad har du för dold talang? Fastna inte. Våga det nya.
”Som hjorten trängtar efter vattenbäckar, så trängtar min själ efter dig, o Gud. Min själ törstar efter Gud, efter den levande Guden. När får jag komma och träda fram inför Guds ansikte?” Psaltaren 42:2-3 SFB98
Trängtar tillhör väl inte dom vanliga orden idag. Vet inte om du brukar använda det. Eller du kanske till och med inte vet vad ordet betyder.
Ordet finns (kvar) i SAOL. Trodde nästan att ordet tagits bort men icke. Det betyder att ivrigt längta. Synonymerna för ordet är tråna, åtrå, åstunda, eftertrakta, längta menockså sakna.
Trängtan låter vackert i mina öron. Inget krav i det men en djuphet av håg till något.
Texten vill beskriva vår längtan till Gud. En längtan som drar oss till situationer som gör att vi känner hans närhet. Sättet som psalmens författare uttrycker på är den desperates längtan efter Gud. (Läs gärna kärnbibeln). Vi vill verkligen nå Gud och hans välsignade närhet. Det är som att släcka din törst med vatten.
Bibeln säger ”Närma er Gud, så ska han närma sig er. …/….” Jakobs brev 4:8 SFB15. Han möter din trängtan. Han inte bara ser din längtan och trängtan. Han möter den. Så ge inte upp. Din trängtan får sitt svar.
Ibland har vi svårt att förstå vad det är vi längtar efter. Kanske är det så att du söker på fel ställe för fylla den längtan du har. Pröva hos Gud. Svaret kan finnas där.
Älska mig mest när jag förtjänar det minst – för då behöver jag det bäst.
– – Svenskt ordspråk – –
Visst vill man vara omtyckt. Men det är inte det jag reflekterar över idag. utan det handlar mer om vår förhållning till varandra.
Hur är vi mot vår omgivning? Visst är det lite för lätt att vi tappar det kärleksfulla när någon inte är från sin bästa sida mot oss.
Detta ordspråk har en viktig signal till oss. Till vår omsorg om andra. Till vårt sätt mot varandra.
Vi vet att vara kärleksfull kan vara avgörande för att en person ska orka vidare. Att den skall få tillbaka gnistan. Att den ska kunna förlåta sig själv. Ja, kärleksfullhet är ofta nyckeln till positiv förändring.
Så ordspråket har en eftertänksamhet över sig. Att reflektera över hur vi möter varandra.
Älska mig mest när jag förtjänar det minst – för då behöver jag det bäst.
Det finns stunder när någon i din närheten behöver din kärlek som allra mest. Missa inte den stunden är du snäll. Du kan vara den skillnad som den behöver just då.
.
.
Ps Till dig som följer min blogg via Facebook. Förr kunde man länka direkt till Facebook från bloggen. Det hindrar FB numera. Så därför får jag länka manuellt när jag får tid. Men du kan följa min blogg via www.pedherskoog.com om du vill. Så missar du inte mina uppdateringar även om inte fb visat det. Skriver typ varje dag 😊🙈. Lägger upp dom kl 6. Håll till godo om du vill. Du kan också lägga sidan på hemskärmen Ds
Pedher´s blogg 